Zlatan öppnar dörrar till ett annat universum

Bank: Han är ledare i det här landslaget

FOTBOLL

Zlatan Ibrahimovic vill spela landslagsfotboll igen.

För landslaget betyder det allt.

För Zlatan betyder det att han betyder något igen.

Han gjorde alltså precis som han borde.

När Erik Hamrén gav sin allra första presskonferens som svensk förbundskapten pratade han om hästar som man inte kunde tvinga att dricka, om spelare som själva var tvungna att hitta sin motivation. Det var ett konstigt sätt att uttrycka sig i en fullkomligt normal situation, som nu fått sin fullkomligt normala upplösning.

Zlatan Ibrahimovic spelade inte mot Bosnien eller Vitryssland. Zlatan Ibrahimovic spelar igen när Sverige behöver honom, när matcherna gäller något och kan ge honom något.

Jag är inte överraskad, men jag är väldigt glad.

Svårt spela med ensam anfallare

För landslagets del är allt väldigt enkelt. Utan Zlatan har vi ett medelmåttigt lag utan riktning och utan tro, med honom har vi ett lag som kan tro att precis allting är möjligt. VM i somras visade precis hur svårt det är att spela med en ensam anfallare, precis vilka krav som ställs på en ensam referenspunkt. Båda finallagen gick in i turneringen med ensamma anfallare som pendlade mellan att vara dåliga och rent usla, och vill ni veta något om hur det är att vara singelspets i internationell fotboll 2010 så kan ni ju fråga Fernando Torres eller Robin van Persie om saken.

Erik Hamrén vill spela med en ensam anfallare, ett 4–2–3–1, och jag tycker att han tänker helt rätt – så länge som han har en anfallare som kan bära laget.

Nu har han det.

Sverige är ett landslag med ett par trygga internationella spelare, ett par intressanta talanger, och en enda spelare som kan få oss att konkurrera med världens bästa lag.

Vi skulle kunna acceptera vår plats i näringskedjan och lita på U21-generationen, ett gäng potenta spelare som slåss för att ta plats i PSV eller Hamburg. Vi kan också puffa fram en erfaren spelare som kan plöja vägen framför den där generationen, som kan ställa sig upp i omklädningsrummet och säga att ”grabbar, Iniesta är rätt svag om man kliver in hårt på honom innan han får bollen”.

Zlatan Ibrahimovic är den spelaren, den ledaren. Om han vill. Och nu säger han att han vill.

Det finns förstås en logik i att han gör det just nu. Han är snart 29 år, han har ett bra kontrakt kvar i kroppen och han står i en ovan situation i sitt klubblag. För första gången i karriären är han inte den givna centralpunkten, den som alla hela tiden tittar på.

Han är fyra, kanske femma i Barcelonas anfall, och han står på en piedestal som är lika långt ifrån Barça som ifrån alla andra klubbar. Han har löst det genom att slåss för sin position, genom Mino Raiolas utspel, genom att försöka bli större än klubben.

Jag tror inte att han hamnar i Milan, där han skulle bli givet fokus. Jag tror inte att han hamnar i Manchester City, där han skulle bli ett ifrågasatt fokus.

Däremot vet jag, tack vare Mattias Larssons avslöjande i gårdagens Sportbladet, att han är den självklara, självlysande stjärnan i Sveriges landslag. Att han, förstås, är kapten och ledare i det här laget.

Det där är nog viktigare för Zlatan Ibrahimovic än vad många förstår.

En god chans att nå EM

Hamréns taktiska vinst är stor, det finns ingen i det här landet som kan göra samma sorts jobb som ensam anfallare. Ola Toivonen och Marcus Berg har sina kvalitéer, men de låser inte bollar på samma sätt som Zlatan.

Hamréns psykologiska vinst är större, han får en spelare som öppnar dörrar till ett helt annat universum.

Och vad kan vi kräva av honom? Vi ska kräva det som Uruguay krävde av Diego Forlán, det som alla små fotbollsländer kräver av sina kaptener: Ett hjärta som är större än honom själv, en arbetsinsats som visar vägen, en genuin stolthet.

Zlatan Ibrahimovic kan få svensk fotboll att börja drömma igen.

Om svensk fotboll kan få Zlatan Ibrahimovic att drömma igen har vi en riktigt god chans att vara med i EM 2012.