Roland Nilsson behövde en vecka

Bank: Sedan han han ett fungerande MFF

FOTBOLL

MALMÖ. Om man inte har några spelare som kan slå sin motståndare har man svårt att ens göra mål.

Om man har många spelare som kan slå sin motståndare kan man vinna SM-guld.

Jodå, vi lärde oss en del av att se Malmö FF leka med AIK i går.

Ibland behöver man inte göra det svårare än det är.

Efter en timme av MFF–AIK, när hemmalaget fortsatte att testa nya sätt att låta bli att avgöra matchen, började den nedresta AIK-klacken sjunga en sång de inte sjungit på ett bra tag:

– Martin har rånat era kiosker…

Martin Mutumbas sång. Den sålde Martin Mutumbas sång.

Det var förstås lika mycket en hyllning av en spelare som en kritik av en klubbledning, men framför allt var det ett skrik på hjälp.

Oavsett hur svag Mutumba var under våren så är han en fotbollsspelare som kan dribbla, som kan göra något på egen hand. Och om man flyttade blicken från läktarn ner på planen så såg man ett lag fullt av spelare som drabbades av existentiell ångest varje gång de hamnade i en-mot-en-lägen eftersom de helt enkelt inte vet hur man löser dem.

Pontus Engblom kan ta sig förbi en motståndare, Flávio kan det, Kenny Pavey kan möjligen löpa förbi. Det var allt. Tre spelare. I Malmös himmelsblå såg vi samtidigt Daniel Larsson, Agon Mehmeti, Jimmy Durmaz, Jiloan Hamad, Wilton Figueiredo och Ricardinho.

Det fanns inga taktiska lösningar

Supporterlösningen var att sjunga efter Mutumba, helt enkelt eftersom det inte fanns några taktiska lösningar.

AIK kunde inte dribbla sig förbi Malmö, och de var aldrig nära att spela sig förbi dem heller.

Halvvägs i allsvenskan 2010 åker mästarna till Malmö, och det är en svår uppgift, men när de åker därifrån med 0–8 i skott på mål, 0–13 i hörnor, 37–63 i bollinnehav och 0–1 i mål är det en sjukdomsbild av ett lag som inte kan anfalla, som inte kan göra mål annat än genom (att stressa fram) motståndarmisstag.

För en vecka sedan gjorde Malmö FF den sortens misstag varje gång de försökte spela upp bollen.

Inte i går.

Roland Nilsson behövde en vecka och ett helt nytt mittfält på sig, sedan hade han ett fungerande, flödande MFF.

Med två så skickliga mötande spelare som Wilton Figueiredo och Ivo Pekalski hade backlinjen inget att vara nervösa för. Det var bara att sätta upp bollen på en av fyra fötter, och så hände något med den. Eftersom de inte förlorade den – och eftersom AIK misslyckades totalt med att sätta press – kunde de börja sina anfall i höjd med mittlinjen, med fem-sex delaktiga, tekniska och snabba spelare på väg framåt.

Ivo Pekalski var nyckeln i det spelet. Han är bara nitton år, men inte talang på det där uppseendeväckande sättet. Han är klok istället för blixtrande, ultratrygg istället för ultrateknisk, nyttig istället för puttenuttig.

Som Wilton Figueiredo sa:

– Ivo är en fantastisk spelare, väldigt lätt att spela med. Han är som Xavi.

Skrapa bort den uppenbara överdriften och det är lätt att förstå vad han menar. Pekalski var bäst i ett väldigt bra MFF i går.

Atta fullkomligt briljant

De fick 1–0 tack vare ett misstag av Flávio och tack vare juvelen Agon Mehmeti, de borde gjort ett par mål till. I början klev AIK högt med backlinjen, trots att de mötte snabbare spelare och trots att MFF hela tiden kom rättvända med boll från 50 meter. Men efter en halvtimme fick Walid Atta en varning, blev mer försiktig i sitt försvarsspel – och sedan var han fullkomligt briljant både defensivt och offensivt (”den bäste en-mot-en-spelare jag mött i år” sa Daniel Larsson).

Det blev alltså inga fler mål, och när ett halvtomt Stadion gungade under en himmelsblå klack såg Malmö FF ut som ett riktigt bra fotbollslag. De har gjort bleka matcher och de har gjort usla matcher, de har fortfarande svårt med att göra mål av sina chanser och de lider ibland av ömtåligheten som kommer av att ha många unga spelare.

Men när de är bra är de riktigt bra.

Och AIK?

Tja, när de är dåliga är de riktigt dåliga. De tappade aldrig sin defensiva struktur igår, men de hade inget annat. Verkligen inget annat. Alex Miller skickade ut tre centrala mittfältare som skulle ligga rakt, bad Pontus Engblom droppa ner och stoppa uppspel – men de klarade ändå inte att hindra MFF från att spela sig rakt igenom mitten. När de sedan skulle försöka hitta på något framåt så stod de där med Robert Åhman-Persson som playmaker.

Walid Atta kommer att bli proffs i vinter, och spelar som det. Nye Mohamed Bangura såg intressant ut. Men annars fanns inget som pekade mot något annat än botten. Alex Miller har sitt behov av syndabockar, och valde att förnedra Adomir Catovic och kalla honom för ”a wee boy” i en match där AIK behövde ”riktiga män”.

Men jag är inte så säker på att det räcker för AIK med riktiga män. De behöver fotbollsspelare också, och ett anfallsspel.