IFK Göteborg har förlorat riktningen

Simon Bank: Blåvitt var stabila på samma sätt som en avsvimmad som ligger stilla på ett golv

FOTBOLL

HALMSTAD. Ett topplag till sjunker ner i tabellträsket, men en trög dag i Halmstad är inget att skriva blåvita krisrubriker om.

IFK Göteborgs problem är ju inte att de förlorar matcher.

IFK Göteborgs problem är att de förlorat riktningen.

Blåvitt depp.
Foto: bildbyrån
Blåvitt depp.

Tränare säger inte alltid vad de vill efter matcher, ibland säger de vad de måste.

I går, efter 0–1 i Halmstad, sa IFK-tränaren Jonas Olsson så här:

– Vi gör en stabil insats.

Han sa det förmodligen för att lugna ett lag som inte ska börja tänka för mycket på livet och linjerna i tabellen. Dessutom var det sant.

IFK Göteborg gjorde en stabil insats mot Halmstad, men den var stabil på samma sätt som en avsvimmad som ligger stilla på ett golv.

Vi hade en gråfuktig kväll i Halmstad, småkylig, men tusen blåvita supportrar hade åkt till Örjans Vall för att se vicemästarna bygga vidare på 3–0-segern från senaste matchen. En trend, en tendens, ett steg tillbaka till de där extatiska glädjematcherna som de spelar lite då och då, när energifotbollen fungerar och målen bara väller in.

4–0 mot AIK, 5–1 eller 4–0 eller 5–2 mot Elfsborg, 6–0 mot Djurgården eller 4–0 mot BP.

Det har funnits en övertygelse i och kring IFK att det är de där frustande fotbollsmatcherna som är grunden i det här lagbygget, att det är de andra, mediokra matcherna som är anomalier och undantag.

Jag undrar hur många som fortfarande tror det, och det har inte med gårdagens match att göra egentligen.

Mer med att IFK Göteborg i går var… stabilt.

Paralleller med AIK

För en vecka sedan förlorade HBK på att de var sämre i två straffområden, i går vann de eftersom IFK var sämre mellan två straffområden. Det är ganska lätt att dra paralleller med mästarna AIK, och även om lagbyggena är extremt olika så finns det i alla fall små saker som är rättvisa att jämföra. AIK jagade kvittering mot MFF med Robert Åhman Persson som offensiv spets på mittfältet, IFK gjorde det först med Sebastian Eriksson och till slut med Alexander Faltsetas. Krigare, jobbare, bollvinnare.

AIK hade inte ett skott på mål.

IFK? För att ge en vettig bild av hur deras offensiva spel såg ut så kan vi börja med mannen som springer runt längst fram. Tobias Hysén är allsvenskans bäste anfallare, och han gjorde i princip allting rätt igår. Varje löpning var korrekt och konkret, varje bollkontakt var hundraprocentig, varje gång han skulle värdera så värderade han rätt.

Ändå får Hysén ett lågt betyg i dagens tidning, helt enkelt eftersom han knappt rörde bollen.

Det säger väldigt mycket om vilken sorts understöd han fick, av ojämna (Niklas Bärkroth) eller likbleka (Robin Söder) kantspelare och för omständliga mittfältare.

Hängde inte med HBK

På en hård, blöt och snabb plan klarade IFK helt enkelt inte att hänga med i tempot de själva försökte driva upp. Thomas Olsson gjorde ett hyfsat jobb centralt, Stefan Selakovic var lagets bäste spelare när han kom in – men undantaget en tiominutersperiod i mitten av andra halvlek hade de inget etablerat anfallsspel alls.

Då ska man ha klart för sig att de mötte Anel Raskaj och Mikael Rosén, en fin och en funktionell spelare, men inga blodhundar till bollpressare direkt.

Det borde oroa Jonas Olsson, det borde oroa IFK Göteborg. Det hedrar dem att de vill mer än lyfta långt och kriga om andrabollar, men då måste alternativen vara bättre än det här.

Andra lag har det.

Halmstad, till exempel, hade det igår.

De är inte helt olika IFK, Lasse Jacobsson har ett gäng bollskickliga knattar (Görlitz, Raskaj, Marcus Olsson) som stagas upp av fart och kraft. I går fick de i alla fall delvis ihop delarna.

Sise kan bli en supertalang

Erik Salomonsson är en sorts högerback som alla svenska förbundskaptener drömmer om på nätterna, snabb och löpstark och acceptabelt duktig med bollen. Mot Blåvitt löpte han och Michi Görlitz sönder sin kant, och HBK kunde variera kantspel med lyft mot centermonstret Joe Sise.

Sise är 20 år, och han är lite som HBK som helhet – den dag han får ihop hela sitt spel, alla aspekterna av det, är han en supertalang.

– Det var det han fick mot Fulham, sa Jacobsson när jag frågade.

Mot Fulham gjorde Sise två mål. I går gjorde han inget. Mikael Rosén skickade in matchens enda, och det fick han halvt till skänks av IFK-målvakten Markus Sandberg.

Om någon undrar hur HBK:s höst börjat kommer jag att babbla om Salmonssons kantspel och Anel Raskajs små briljanta djupledsstick.

Om någon ber om en bild av IFK Göteborg kommer jag att berätta hur det såg ut när Tobias Hysén skuggsprang efter bollar som aldrig nådde fram.