HIF:s löpningar kan räcka hela vägen

Bank: Den var kvällen då det kunde gått åt skogen – men Helsingborg litade till kraften i benen

FOTBOLL

HELSINGBORG. Vad ska vi tro om Helsingborg?

Är de ett lag som kan springa in i väggen när som helst?

Förmodligen.

Men de har just visat att de lika gärna kan springa rakt igenom.

Helsingsborgs Rasmus Jönsson i löpduell med Emil Wahlström i Häcken.
Foto: bildbyrån
Helsingsborgs Rasmus Jönsson i löpduell med Emil Wahlström i Häcken.

Det är ju precis så här det ska se ut när säsonger går i stöpet, det är den här sortens kvällar man ska se tillbaka på i oktober när man drar åt sig fötterna, huttrar lite, slänger ett programblad i väggen och fräser:

– Den där jävla Häcken-matchen – det var där det sket sig. Om inte…

Det var en fin solkväll just efter semestern, ­tiotusenpublik på Olympia och bara ett par dagar efter Helsingborgs tunga förlust på Rambergsvallen. Efter den matchen skrev jag att HIF var en match, en förlust ifrån ett svajande guldbygge.

Och ja, den kunde verkligen kommit i går.

HIF vann med 3–1 till slut, men det var en match som gjord för ”om inte”.

Om inte Marcus Lantz hade slagit årets sämsta straff efter fem minuter (”min grabb – Freddie, 3 år – hade slagit den bättre”) hade HIF fått en ­kanonstart. Om inte Erik Edman hade fått för sig att raka skallen före match hade han inte börjat blöda när han skallade ihop med John Chibuike, då hade inte Lantz behövt täcka stolpe på en hörna efter tolv minuter, och då hade inte Mattias Östberg kunnat nicka in 1–0.

Och, framför allt, om inte Jonas Henriksson missat att se att Paulinho­ hade helt öppet mål när han kom fri efter en timme så hade Häcken haft 2–1 och Helsingborg en uppförsbacke härifrån till Närke.

Ett test för alla i serien

Som Marcus Lantz sammanfattade saken:

– I den här matchen kunde vi verkligen vikt ner oss.

För inte särskilt länge sedan var HIF sämst i Sverige på att vända matcher, de gick flera år utan att vinna en enda match där de släppt in första målet. I år har de redan gjort det tre gånger. Och de har gjort det med samma metod som vann matchen i går.

De springer.

De trycker upp backlinjen, hoppas att Gashi och Lantz inte ger bort några bollar, litar på att Erik Edman och Christoffer Andersson överlappar sig härifrån till evigheten, att Rasmus Jönsson länkspelar och att Erik Sundin och Mattias Lindström springer som en vältankad Forrest Gump.

När Helsingborg får ihop de där bitarna – och när de möter lag som inte ställer sig riktigt långt ner och väntar – är de ett nittio minuter långt test för alla i den här serien.

Häcken var ett typfall. De hade egentligen inga större problem med att stå emot allt det där löpandet, men det tröttade ut dem att försöka. Mittbackarna Emil Wahlström och Mattias Östberg plockade ner allt som liknade målchanser – det var chanserna som inte liknade målchanser de missade.

Wahlström skulle slå bort en boll framför Erik Sundin, men missade helt – och Sundin snodde 1–1.

Östberg skulle slå ut en boll till inkast, men valde att slå den rakt in i planen – och Sundin snodde 2–1.

Ett löjligt tufft höstprogram

Sen avslutade Markus Holgersson med att göra ett klockrent ­Piqué-mål, ensam i straffområdet i vågen efter en hörna, och HIF hade vänt en match och kanske en säsong.

Sektion 37 på Olympia sjöng om serieledning en kväll till. Helsingborg har ett löjligt tufft höstprogram, men så länge som de orkar och klarar att lägga ner den här sortens arbete match efter match så kommer de att ställa stenhårda krav på alla lag de möter.

De låg under i går, de hade slagit årets sämsta straff, de hade börjat blöda och de hade alla chanser i världen att lägga sig och strunta i alltihop.

I stället sprang de lite till, såg hur den gamle, suveräne Marcus Lantz vann bollar och satte dem framåt, och litade på att de skulle få något tillbaka till slut.

I går räckte det till tre mål och tre poäng.

Fortsätter de springa i tre månader till kan det räcka hela vägen fram.