Rosenborg är bättre än AIK på alla plan

Bank: AIK gjorde vad man kan begära – men det är för stor skillnad i kvalité

FOTBOLL

Råsunda pulserade, AIK var stort och mäktigt och av hög europeisk klass.

Ja, och sen började matchen.

Rosenborgs Markus Henriksen kramas om av lagkompisarna, bland dem Mikael Dorsin, efter att ha gjort matchens enda mål mot AIK. Högst upp Mikael Lustig.
Foto: bildbyrån
Rosenborgs Markus Henriksen kramas om av lagkompisarna, bland dem Mikael Dorsin, efter att ha gjort matchens enda mål mot AIK. Högst upp Mikael Lustig.

Svaret på hur långt avståndet mellan svenska mästare och norska fick vi inte på gräset, det fick vi efteråt, inne i Råsundas katakomber.

Nils Arne Eggen och Alex Miller satte sig bakom ett bord och analyserade på trøndernorsk och skotska, men var tydliga ändå.

AIK hade förlorat med 1–0 hemma, men Miller var nöjd. Rosenborg hade vunnit med 1–0 borta, men Eggen var missnöjd. De hade all rätt att känna så, och det säger egentligen allt ni behöver veta om hur långt årets AIK är ifrån att ens kunna häva sig på tå och kika in i Champions League.

Det var, trots det, en fin kväll på Råsunda.

Det kom bara 16?000, men de som kom gjorde årets bästa publikinsats och byggde en ljudkuliss som kändes hela vägen in i bröstkorgen. AIK red, i sina fantastiskt snygga helsvarta dräkter, på den vågen så långt den räckte – vilket inte var mycket mer än tio minuter.

Miller hade skickat ut ett mittfält som skulle stoppa spel snarare än att bygga spel. Fyra centrala mittfältare, inga kantspelare och inga fartspelare. En droppande anfallare som skulle plocka upp RBK:s dynamo Anthony Annan. Deras främsta jobb var atte göra livet trångt och besvärligt för norrmännen, och de lyckades bättre än AIK gjort på länge. Inramningen och utmaningen gjorde att de spelade med större koncentration än i allsvenskan och det märktes.

Problemet var inte insatsen.

Problemet är att de helt enkelt inte är lika bra som Rosenborg, på något enda plan.

AIK gjorde det de kunde

RBK har inte förlorat en match sen i oktober, de kunde stå stadigt och stabilt och vänta sig in i matchen. De har så mycket bollbekvämare backar (Mikael Lustig var, som så ofta, bäst), så många fler passningssäkra och rörliga mittfältare, och ett så mycket tydligare anfallsspel.

AIK krigade sig fram till ett par halvchanser, men det är ingen slump att det är svårare att göra mål om den sortens chanser landar hos Helgi Danielsson eller Robert Åhman Persson än om de landar hos… någon som är med för att göra mål.

AIK gjorde vad de kunde, vad man kan begära. Krigarna krigade, de få konstruktiva spelare som var med (Dulee Johnson, Mohamed Bangura) försökte så gott de kunde.

AIK har tappat Hooiveld, Ortiz och Óbolo, Walid Atta och Flávio var skadade i går, och det finns inte tillräckligt med kvalité kvar i den här gruppen spelare. Rosenborg har det, även en kväll där deras anfallsspetsar letar efter formen.

När Markus Henriksen – Trond ”Rambo” Henriksens artonårige supertalang till son – tog emot ett inspel från Per Ciljan Skjelbred och fintade bort Daniel Tjernström hade nio AIK:are jagat tillbaka in i eget straffområde för att försvara. I ren överambition tappade de markeringen på en spelare som stod sexton meter ut och kunde prickskjuta in 1–0. Enligt statstiken och historiken har ett lag som förlorat med 1–0 hemma exakt nio procents chans att krångla sig vidare.

Det är svårt att tro på det.

Det är lättare att tro på en ung, snäll grabb som heter Mohamed Bangura.

I mitten av 90-talet missade AIK att skriva kontrakt med en ung sierraleonier som hette Mohamed Kallon, och som ett par år senare hamnade i Inter. Nu för tiden är Kallon ägare till en klubb som heter FC Kallon – det är från den klubben Bangura kommer.

Trots allt en rolig kväll på Råsunda

AIK stal honom under näsan på Helsingborg (Värnamo är HIF:s samarbetsklubb), och nu har han gått från division I-spel till Champions League-kval utan att blinka.

I går pratade vi om hans familj hemma i Sierra Leone (föräldrarna och hans tre storebröder bor kvar i en liten by), om sms:en han får från Värnamo-mentorn Jonas Thern, om juju-förbannelserna han är lite rädd för och om hur det kommer sig att han kan spela så vuxen fotboll trots att han bara är 21.

Det var roligt att träffa Bangura, det var roligt att se honom spela fotboll.

Och det var, trots en ny sjukdomsdiagnos för svensk fotboll, en rolig kväll på Råsunda.

Rosenborg vann för att de var bättre. Den som blev överraskad har helt enkelt inte varit särskilt uppmärksam.