Bank: Charmig ungdomsinvasion – men kanske inte framgångsrikt

FOTBOLL

LYON. Lyon avslutar premiären med fem U21-spelare på planen, det talar ju för många sköna ligatitlar framöver.

Men det talar inte för att de vinner den här.

De hade en sommar på sig att fundera, men när säsongen började bjöd Lyons Virage Nord på världens enklaste tifo.

Det var två ord långt: ”Objectif – Titre”.

”Mål: titeln”.

Den som ville ha en snabb förståelse för vad den här seriestarten betyder för Olympique Lyonnais fick den redan där.

Den som vill ha en snabb förståelse för vad den betyder för fransk fotboll kan ta en snabb promenad genom valfri fransk storstad. Dricka sitt kaffe, ta en lemonad i solen, och sen slinka in i en välsorterad bokhandel och gå bort till sporthyllan.

Jag gjorde det i Lyon igår, sen bläddrade jag mig igenom nyheterna.

Jean-Mimi Larqué har skrivit ”Hemligheterna bakom ett fiasko”, Pierre Ménes ger ut ”Rött kort till Les Bleus”, dvet är ”Les Bleus svarta bok”, ”I huvudet på Raymond”, ”Den förbannade handen” och så har det kommit en liten antologi som heter ”Aldrig mer igen – Les Bleus misslyckande”.

”Fattar inte vilken tur de har”

Sex böcker om Frankrikes VM-fiasko. På en månad.

Jo, den tog hårt. Inte för att det var ett sportsligt misslyckande utan för att många tyckte att landslaget och landslagsspelarna plötsligt förkroppsligade bilden av den moderne, bortskämde fotbollsmiljonären.

Jean Tigana, legendar och ny Bordeaux-tränare som inte jobbat i Frankrike på tio år, pratade om det i l’Équipes lördagsmagasin:

– Det som slår mig är att de (unga) är verklighetsfrånvända, att de inte fattar vilken tur de har. Är det deras överbeskyddade skolning som skär av dem från Medelsvensson?

Fransk fotboll och franska spelare har en förtroendekris, och de måste jobba sig ur den.

Jag antar att många i Marseille pratar om bortskämda fotbollsmiljonärer även idag, efter bottenlöst pinsamma 1–2 mot Caen.

Jag antar att ganska få, trots allt, gör det i Lyon.

Det blev bara 0–0 mot ett ungt och försvagat Monaco igår kväll, men det var en intressant match som andades och levde i 90 minuter. Lagen valde varsin väg in i matchen och följde den nästan hela vägen hem.

Monacos väg var rak och snabb, de bröt boll, skickade fram boll, och litade på att tre anfallare skulle springa hem ett par chanser. När de inte hade boll satte de stenhård mittfältspress på Lyon, som hade bestämt sig för att ta en lite längre, lite snyggare väg.

Det är så Claude Puel vill att de ska spela i år. Lite mer bollvård, lite mer passningar, och det har gått bra stundtals på försäsongen.

Igår gick det inget vidare.

Monaco var säkrare i sina val, Lyon ville bygga spel högt upp utan att riktigt klara av det. De tappade boll i dumma lägen, blev osäkra och sårbara och passiva. Den hårda pressen gjorde att de inte hann vända spel ut mot löparen Jimmy Briand på kanten, särskilt som de bara hade högerfotade spelare på mitten. Just det problemet hade Kim Källströms vänsterfot kunnat lösa, men den satt jämte hans högerfot på bänken tills det var en kvart kvar av matchen.

I andra halvlek blev Lyon lite mer konkret i sitt spel, och i takt med att Monaco gjorde avkall på sitt presspel tog de över matchen.

Det hade kunnat sluta 3–3, eller snarare 3–4.

Att den inte gjorde det berodde på ett par lysande försvarsspelare. Petter Hansson har gått rakt in i startelvan, som ledare och försvarschef, och han var mycket bra igår – men det är inte honom jag syftar på.

Lloris fullkomligt fenomenal

Lyons världsmålvakt Hugo Lloris var fullkomligt fenomenal. Hans landslagsreserv Stéphane Ruffier var nästan lika bra. De är 23 år båda två, men för bra för att kallas talanger.

Och när solen gick ner över Stade Gerland var de nästan äldst på planen. Lyon jagade ett vinstmål med sex spelare som är 22 år eller yngre. Monaco försvarade sig med sju spelare som är 23 eller yngre.

Monaco har förstärkning på väg, de fick klart med Standard Lieges kongolesiske anfallare Dieumerci Mbokani i fredags (kan ni franska förstår ni vilket ljuvligt förnamn han har). För Lyon kan ungdomsinvasionen vara en långsiktig frälsning men en kortsiktig förbannelse.

Det är möjligt att de kan vinna ett par matcher trots att anfallschefen Lisandro López är skadad, men matchen igår visar att de kanske tvingas försöka kånka hem trepoängare med ett lag med fler supertalanger än superspelare.

Det är charmigt, älskvärt och intressant.

Men framgångsrikt? Det är inte alls särskilt säkert.