Bank: Under VM satt Hamrén och ritade startelvor – jag är mycket nyfiken på vad han kom fram till

FOTBOLL

Erik Hamrén har varit förbundskapten i nio månader, nio månader av förberedelser, skuggboxning, tyst diplomati och ofärdiga ansatser.

I dag rullar han in till förlossningssalen.

I boardingkön på Lyons flygplats hamnar jag bredvid Jean II Makoun och hans Louis Vuitton-väska (med monogram och allt). Det tar en halvminut innan jag fattar

varför han ska gå på ett söndagsplan till

Zürich.

Slutförhandlingar med Tottenham?

Möte med Galatasaray?

Nä. Polen borta.

Och det är väl där någonstans som det också känns roligare och mer spännande att stå inför en svensk höststart än en kamerunsk rehabiltiteringsrunda till Stettin. När de andra spelade VM satt Erik Hamrén hemma och ritade laguppställningar och tänkte på ett EM-kval.

Det börjar bli färdigtänkt nu, det här är veckan då förbundskaptenen tar med sig hela sitt lag ut på Råsunda för första gången. På onsdag väntar Craig Leveins Skottland, och det är ett motstånd som kommer att göra vad de låter som – packa mittfält, slita hårt, springa för att visa en ny förbundskapten hur mycket de vill.

I Sverige är jag mer nyfiken på vad Hamrén vill.

Jobbat in ett nytt system

Han har haft nio bra månader på jobbet, med nyttiga matcher mot Wales, ett bra resultat mot Bosnien och ett gott dagsverke i Vitryssland. Det har funnits många lovande bitar, många delar som sett användbara ut. En lyckad inventering. Han har jobbat in ett nytt system, en bit ifrån Lars Lagerbäcks och Roland Anderssons ödmjuka övertygelse om att Sverige behövde två anfallare för att enklare kunna låsa fast bollen i offensiven.

Hamrén tror på 4-2-3-1, han tror att Sverige kan vara skickligt nog för att spela som de allra flesta andra i den stora fotbollsvärlden, som i VM där Sverige inte var med. Han har spelat in den modellen, men han har gjort det med ett stort svart hål längst fram.

Det hålet är fyllt nu, av den ende svenske spelare som kan slåss med vilka backar som helst i världen. Zlatan Ibrahimovic är tillbaka, och för Sverige handlar den här veckan om två saker:

1. Att få in honom i laget i en vettig roll, på och utanför planen.

2. Att lösa dominoeffekterna av att han är tillbaka.

Jag är nyfiken på att se om den svajige men rolige Mikael Lustig kan slåss med mönstereleven Sebastian Larsson om en högerbacksplats, och det ska bli intressant att se vilka som tar sina chanser på de

offensiva kanterna. Men den stora frågan är ryggraden, vilka beslut Erik Hamrén har fattat där.

Ingenting omöjligt för Toivonen

I lördags kväll såg jag Kim Källström spela en kvart ihop med Pjanic på Lyons offensiva mittfält, samtidigt som Ola Toivonen skickade in två riktigt fina mål för PSV. Toivonen har blivit smart och rörlig nog för att gå i land med att spela som skuggspets, i hålet bakom en anfallare, och det är uppenbart att han är i den där sortens form då ingenting egentligen är omöjligt.

Frågan är vad det betyder för Källström.

Svaret? Det borde Hamrén redan ha bestämt sig för.

Han skulle kunna använda Skottlandsmatchen till att testa två lösningar, med Kim både i den roll han hade mot Bosnien (som tia, bakom en ensam anfallare) och i den roll han hade mot Wales (som sexa, bredvid Anders Svensson). Men med 90 minuter kvar till ett extremviktigt EM-kval vore det inte rätt vare sig mot honom eller laget.

Rätt spelare på rätt plats

Om två dagar möter Sverige Skottland i ett genrep som måste få vara ett genrep, med rätt spelare som får chansen på

rätt platser. Jag antar att det betyder att

vi får se både Toivonen och Källström

på planen på onsdag.

Men jag vet inte hur Hamrén tänker. Och jag är mycket nyfiken på att få veta.