Bank: Blågult såg aldrig alla fällorna och Wernblooms skalle knockade Ungern

FOTBOLL

Sverige sjöng, Pontus Wernbloom flinade, vi dansade in i EM-kvalet utan att sänka blicken.

Men ibland är det bästa det som inte syns.

Om det här laget hade sänkt blicken hade de sett helvetesgapet de just hoppat över.

Visst kändes det bekvämt till slut?

Inte bara för att Råsunda var varmt under 30 000 kroppar klädda

i gult, inte bara för att vi slapp vänta in ett Zlatan Ibrahimovic-mål i 93:e, utan för att det såg ut precis som det ska se ut när ett lite bättre lag möter ett lite sämre lag på sin hemmaplan.

Inga galna matchhjältar, inga gigantiska genidrag, ingen plats för succéskrik och blågula klapphattar.

Bara en lugn, modig metod, på två stadiga ben vad som än hände. För gud ska veta att alla fotbollens fällor låg gillrade under det här landslaget igår.

De missade chanser utan att bli stressade, och de hanterade skador utan att tappa rytmen en enda gång. Kapten Hamrén har pratat om att det här inte är ett färdigt lag, och det har han rätt i, men i går hanterade de chocker på ett sätt som bara samspelta, säkra lag gör.

De hade kunnat vika sig när regissören Anders Svensson klev av, de hade kunnat tappa tryggheten när de tvingades byta in en oprövad målvakt, de hade kunnat stamma i spelidén när djupledslöparen Johan Elmander byttes mot inläggsspelaren

Sebastian Larsson.

Men vi såg aldrig fällorna.

Erik Hamrén har ägnat det här året åt att ge förtroende åt sina spelare, han har förklarat att han vågar och att han vill att de ska göra samma sak. Hela hans modell handlar om mod.

Gröngölingar från start

Hans laguttagning handlade om samma sak: han gav gröngölingarna Mikael Lustig och Pontus Wernbloom chansen från start, satte Sebastian Larsson och Kim Källström på bänken – och litade på att det skulle fungera.

Det första som hände i matchen var att Wernbloom skarvade fram bollen till Zlatan Ibrahimovic, medan Lustig överlappade runt på sin högerkant och fick bollen.

Spelet såg, om vi ska vara ärliga, inte ut så hela tiden.

Anders Svensson låg som ensam balansspelare, Wernbloom tog klivet upp jämsides med Toivonen och om vi skulle försöka systembestämma Sveriges offensiva utgångsläge så ligger 2–3–2–3 närmast.

Sedan sprängde Zlatan Ibrahimovic siffrorna i bitar. Han vill ha mycket boll, så i första halvlek såg han till att vara där den fanns. Zlatan sjönk 30–40 meter och hämtade boll, och lät Ola Toivonen vara spets. Det innebar att Toivonen försvann helt ur matchen, men framför allt innebar det att Sveriges bäste fotbollsspelare kunde skicka fram små delikata framspelningar mot Elmander och Wernbloom och Emir Bajrami eller vem som helst som orkade diagonallöpa in bakom Ungerns backlinje.

I Hamréns Sverige är det lätt att få för sig att spelarna blivit väldigt mycket bättre på att slå exakta passningar in i straffområdet, men så är det ju inte. Det är bara det att det finns väldigt många fler alternativ nu, fler vägar fram till målet.

I nästan hela första halvlek spelade Zlatan Ibrahimovic fotboll på Zlatan-planeten, och under den perioden borde Sverige förstås gjort minst ett mål, helst två.

Men Elmander missade, Bajrami missade, Toivonen missade och Ibrahimovic missade. Sedan kom skadorna och ett par ungerska kontringsembryon, och varulvarna började tjuta i septembervinden.

Det fina var att ingen lyssnade.

När Johan Elmander blev slagen medvetslös försvann i och för sig kartan, men det betydde bara att Hamrén plockade fram en ny.

Kim Källström gjorde ett utmärkt inhopp som defensiv mittfältare, Sebastian Larsson var fullkomligt fenomenal som högermittfältare – men utan Elmander, och med Ibrahimovic 40 meter från målet, blev det avgörande att få in andra spelare i Ungerns straffområde.

Det avgörande hette Pontus Wernbloom.

Krigaren Wernbloom

Jag tycker väldigt mycket om Pontus Wernbloom. Han gömmer en blixtrande intelligens bakom det där Ådi-garvet och han gömmer en hel del finlir bakom sina skruvdobbar. Det är en hjärtlig grabb med en skarp hjärna. Hamrén skickade in honom för att kriga, men det är inte allt han kan. Och det blev inte heller den sortens match.

Ungerns anfallsspel var så oerhört direkt att det var sällan som det blev något direkt duellspel på mitten. Wernbloom fick försöka hänga med så gott som det gick och se till att vara i straffområdet när bollen kom dit.

Efter 51 minuter kom den.

Den petade Källström släppte till den startande Lustig, som spelade den petade Larsson, som sköt ett formidabelt inlägg mot den startande Wernbloom.

Wernbloom dök in framför Lipták, skallade in 1–0 och

visade hjärtat för Råsunda och hela Sverige.

Matchen var slut där. Knockout. När Sverige backade femton meter försvann Ungerns kontringsvägar, så de gav upp.

Wernbloom stötte in en Källström-hörna och visade hjärtat igen.

– Det är han som är dagens man, sa Zlatan.

De stod och blev intervjuade ihop, de två finalisterna i tävlingen ”Fotbollssveriges mest förtjusande flin”. Elljuset skar varma trianglar genom Solnas septembermörker, EM-kvalet hade just rullat igång med ett modigt, metodiskt 2–0 för ett lag som aldrig slutade spela.

De hade mängder av ursäkter den här kvällen.

De behövde bara inte använda dem.