Krönika

Simon Bank

Ner med de gamla kungarna – det är dags för en ny fransk revolution

Bank: I franska cupen härskar galenskapen

FOTBOLL

NICE. Det är 2011 och de små har gett upp hoppet. I hela Europa har skillnaden mellan stor och liten ökat så att ingen längre drömmer om sagolika skrällar.

Hela Europa?

Nädå, de där gallerna kämpar fortfarande emot.

I går dog Lyons titeldröm i en cup där magin levt vidare.

Visst, det finns palmer bakom honneur-läktaren, och hade man haft en riktigt bra kikare hade man kunnat se ner mot promenaden, Medelhavet och tanternas Hermès-halsdukar.

Men det här är ett annat Nice.

När Kim Källström och Lyon svängde in bussen mot Le Ray och bortamatch i cupens sextondel kom de till Ligue 1:s risigaste arena, med en ståplatspublik som sjunger ”e Lyon merda” på italienska, och där det hänger en banderoll från höghuset bakom ena kortsidan som förkunnar att här är man ”bati sieu Nissart”, stolt över att vara Niçois.

OGC Nice borta är verkligen ingen enkel match.

Och Coupe de France är verkligen ingen enkel turnering.

Cupskrällarnas förlovade land

Ni vet hur det är med den moderna fotbollen. Hyperekonomin har grävt en avgrundsklyfta mellan dem som har och dem som inte har, spelplanen är ojämnare än den någonsin varit. I Spanien och Italien har man effektivt byggt bort chansen för småklubbar att hävda sig i cupspelet med seedningssystem och dubbelmöten. I England är de mytologiska FA-cupskrällarna snart mer myt än mytologi.

Men i Tyskland är det fortfarande liv i cupen.

Och i Frankrike? Här härskar galenskapen fullt ut.

När jag tog spårvagnen upp mot Stade du Ray i går kväll plockade jag fram Ligue 1-

tabellen och bockade av. Inför gårdagens matcher hade femman, sexan, sjuan, åttan, nian och tian alla åkt ur mot lag från lägre divisioner. I går var det de fyra första lagens tur:

Ettan Lille slet ont mot division fem-laget Wasquehal (1–0).

Tvåan Paris Saint-Germain klämde sig förbi divison fem-laget Agen (3–2).

Trean Rennes avgjorde med en kvart kvar mot division sex-laget Vaulx-en-Velin (2–0).

När sexton lag är kvar i Coupe de France är bara sju av dem från Ligue 1. Det finns lag kvar från de fem första divisionerna, och om de vill drömma så behöver de bara snegla mot Guingamp, Ligue 2-laget som vann cupen i förfjol – eller mot Calais, division fyra-amatörerna som ledde cupfinalen år 2000, innan de förlorade på en ynka stopptidsstraff.

Hur är det här möjligt?

Hur kan man förklara att fransk fotboll producerar cupskrällar medan de är utrotningshotade i Spanien, Italien, och till och med England?

”De tror på att det är möjligt”

Den som vill göra det enkelt för sig pekar på att Ligue 1-klubbarna kommer från hårda vinterläger och är lite nedtränade, eller på att de flesta skrällarna kommit direkt efter vinteruppehållet, på dåliga planer.

Andra, som Kim Källström, pratar om kultur.

– De har injicerat den här inställningen i cupen, alla de små har lärt sig att det är möjligt att vinna mot topplagen. De tror verkligen på det.

Nästa förklaringsmodell är svårare, men förmodligen den som ligger allra närmast sanningen.

Den handlar om utbildning.

Frankrike är ett fotbollsland med ett oerhört välutvecklat skolningssystem för unga spelare. En del blir storstjärnor, andra blir välavlönade proffs – men för varje Karim Benzema finns fyra-fem spelare som sparkas ut från proffsklubbarna som artonåringar och hamnar i mindre klubbar i division tre och fyra.

Cupen är deras chans att ta revansch.

Kim har haft en bra vinter. Efter en höst när han var ifrågasatt har han, som vanligt, varit en av de spelare som spelat allra mest, och när Jean II Makoun lämnade Lyon för Aston Villa blev han ännu viktigare för laget. I förra veckan gav France Football honom epitetet ”den oersättlige ersättaren”, vilket ju var väldigt välfunnet.

I går spelade han från start igen, framför Jérémy Toulalan och bredvid Yoann Gourcuff i en alldeles svinkall Nice-kväll. Lyon ville spela fotboll, Nice ville bara komma snabbt till anfall, och det blev snabbt tydligt att Nice var bättre på att genomföra sina enkla idéer än vad Lyon var på att gå iland med sina lite mer komplicerade.

Nice packade mittfältet, lyfte långt och slet.

Lyon blev överbemannat, hann inte in i press, och såg sina två yttrar (Bastos och, framför allt, Lisandro) försvinna ut i någonstans i nattmörkret.

På andra sidan den här matchen väntade en åttondelsfinal mot division fyra-laget Drancy, och en fin chans för sönderkritiserade tränaren Claude Puel att äntligen vinna sin första titel med Lyon. Men det var inte en sån kväll, och det är inte en sån cup.

Bäst i Europa på sagor

Nices målvaktsreserv Lionel Letizi gjorde räddningar som inte uppfunnits än, Kim Källström missade ett öppet läge direkt i förlängningen, och till slut ramlade en hörna ner mitt i Lyons straffområde.

Och vad tror ni händer då, i en cup som är bäst i Europa på sagor?

Jo, den bollen landar på fötterna på François Clerc, mannen som efter tio år i Lyon i somras inte fick nytt kontrakt, som hamnade i Nice istället och sågade Claude Puel i tidningsintervjuer.

Clerc tryckte in bollen i mål, Nice höll 1–0 förlängningen ut.

Strax före midnatt kunde en magisk cup räkna in en skräll till.