Sveriges motståndare: en fransk dröm om Frankrike

Simon Bank: Därför är handbollslandslaget så älskat av folket

FOTBOLL

NICE. Fråga Sverige vilka de möter i semifinal och de kommer att säga ”världens bästa handbollslag”.

Det är bara halva sanningen.

De möter ett lag som är en fransk dröm om Frankrike.

Det har bara gått ett par veckor sedan vi satt för att summera det svenska idrottsåret. Vi gjorde det på längden och tvären, och använde säkert fler ord än vad som var nödvändigt.

Här i Frankrike behövde de egentligen bara ett enda ord för att stämpla 2010:

Knysna.

Det låter som ett ortnamn i ett tt-telegram, om något otäckt i Aghanistan eller så – "efter sammanstötningar i Knysna har FN:s fredsbevarande styrkor…” – och det är inte så väldigt långt ifrån sanningen. Knysna var den plats i Sydafrika där det franska fotbollslandslaget imploderade i en sörja av spelarstrejker, slitningar, skandaler och skam.

För att skölja undan smaken av det fiaskot har Frankrike ägnat ett halvår åt självanalys, självspäkning och politiska inbördeskrig.

Sedan bytte de kanal och tittade på handboll.

Jag vet inte om Olssons och Lindgrens lag fått något smeknamn hemma än, men jag vet vad Claude Onestas lag kallas i Frankrike. Man kallar dem Les Experts, Experterna, eftersom de ägnat de senaste åren åt att vinna allt som går att vinna i den här sporten. EM? VM? OS? Les Experts vet hur man gör – och de gör det med en charm som är omöjlig att värja sig mot.

Häromkvällen rullade de runt på truppen och välte Island utan att slita ihjäl sig. Precis som under hela VM visade de att de har två heta målvakter, att de har många händer som kan dela målskyttet, att de har lyckats få in de yngre i laget utan att tappa fart.

Inga ”fotbollsdivor”...

Kort sagt:

För varje horribelt misstag fotbollslandslaget gjort har de gjort något rätt. För varje tjurig, bortskämd fotbollsspelare har de ett leende charmtroll.

Där fotbollen har en Paris-förorts-kille som heter Nicolas Anelka och ber förbundskaptenen dra åt helvete, så har handbollen en Paris-förorts-kille som heter Luc Abalo, som målar tavlor och lyfter sig när han kommer till landslaget.

Där fotbollen har en superstjärna som heter Franck Ribéry och anklagas för att ligga med underåriga prostituerade, så har handbollen en superstjärna som heter Niko Karabatic som tar ett steg tillbaka i karriären och flyttar hem till sin familj.

Där fotbollen har en sexsymbol som heter Yoann Gourcuff och orsakar interna bråk i truppen, så har handbollen en sexsymbol som heter Bertrand Gille som skriver genomtänkta och ödmjuka krönikor i Frankrikes största tidning.

Jag ska inte ljuga: Det är inte så att det är trångt runt fontänerna här nere nu när Frankrike tagit sig till semifinal. Handbollen är en minisport jämfört med fotbollen, ligamatcherna drar inga publikmassor och hallstandarden är patetisk med europeiska mått mätt (Frankrike har EN modern idrottshall med plats för tiotusen, Tyskland har arton).

Men det här laget är ändå exakt vad Frankrike drömmer om: Framgångsrika, charmiga, artistiska, snygga, väluppfostrade.

När l'Équipe bad handbollens huvudsponsorer att förklara vad de såg för värden hos Les Experts pratade alla med fotbollens fiasko som fond.

– Det här franska laget är i fas med dagens samhälle, sa en.

– De är väluppfostrade, de vinner, de säger "tack": det är lite den bild av Frankrike som man gillar, sa en annan.

Ett lag Frankrike älskar

Bertrand Gille, den där långhårige mittsexan (det finns en facebookgrupp som kräver att han ska klippa sig, men den har bara fjorton medlemmar), vidareutvecklade saken i en av sina minikrönikor, och lät som om han beskrev fotbollslandslaget för tio år sedan:

– Jag antar att vi står för trygghet, att vi representerar en bild av ett homogent, multikulturellt, harmoniskt Frankrike, som försvarar värden som solidaritet och mänsklighet.

Han skrev det där med en liten blinkning efteråt, Bertrand, men han hade inte behövt den. Frankrike älskar honom och hans lag.

– Sedan ett par år finns det ett fenomen kring det här laget, som väcker en enorm våg av sympati. I dagens kontext inom fransk idrott, med det som hände i somras (Knysna) behöver idrottsälskarna det här.

Det är Cyril Linette, sportchef på sändande Canal Plus, som säger det. Canal Plus är en betalkanal, men de har noterat rekordartade siffror för VM så här långt.

Om Frankrike går till final måste den, enligt fransk lag, sändas i publik service. EM-finalen 2009 lockade nära nio miljoner tittare, det kommer bli ännu högre siffror den här gången.

Vasani? Att de måste slå Sverige först? Ta sig förbi Kim Ekdahl Du Rietz och Johan Sjöstrand?

Ja. Jo. Men det är just det de är experter på.