Krönika

Simon Bank

Bank: Han har blivit en mästare på det spelet i Milan

FOTBOLL

AYIA NAPA. Sveriges moderna fotbollshistoria började med zoner och press.

I går träffade pressen Zlatan.

Vi pratade om hans zon.

Det är lätt att se vem som är chef här.

Han kommer in i en liten konferenssal på spelarhotellet, alldeles utanför ligger rumänska landslagsspelare utfläkta på sofforna som en del av inredningen och vi är tjugo, kanske trettio journalister som väntar. Zlatan Ibrahimovic sätter sig, plockar upp sin mobiltelefon och ringer till Lasse Richt, han som för formens skull kallas ”landslagschef”.

– Lasse. Lasse? Jag är här nu.

Richt får komma in, så börjar vi.

Det är skillnad mellan att prata och att säga saker. Jag vet inte riktigt när Zlatan Ibrahimovic bestämde sig för att börja säga saker, men sedan en tid tillbaka gör han det hela tiden.

Att han gör det med charm och vänlighet är en sak, det är trevligt men det borde också vara naturligt.

Men dagen före en träningsmatch mot Ukraina i ett vinterstängt Cypern håller han långa utläggningar om sin roll som lagkapten och ledare, om svensk fotbolls (brist på) utveckling, om sina unga lagkamrater, om sin mognad som professionell och om fem-sex ämnen till.

En del av svaren är möjliga att plocka loss och koka braskande rubriker på, men det vore inte helt rättvist.

Sågningen av svensk fotboll är mer ett konstaterande än en attack, samma gäller för beskrivningen av skillnaden mellan Johan Elmander och Ola Toivonen (Elmander sliter hårdare). Det är raka svar på raka frågor.

Sverige ska möta Ukraina i kväll, och även om det är ett ukrainskt lag som i går packade sitt 4-4-2 med både en utomordentlig spelare som Anatolij Tymotjuk och Ibrahimovics gamle Barcelona-polare Tjigrinskij (de slog Rumänien på straffar), men framför allt ska Sverige möta Moldavien den 29 mars – och om vi kisar fram mot den matchen, mot Zlatans och landslagets vår, så finns det annat som är intressantare.

Dels en möjlighet – dels ett hot.

Känner sig sliten

Vi tar hotet först, eftersom det handlar om att Sveriges lagkapten över huvud taget ska orka spela fotboll.

– Jag känner mig mycket sliten, sa Zlatan i går, och han liksom sjönk ner mot armbågarna när han sagt det.

Ett par timmar senare, i ett iskallt konferensrum i Nicosia åtta-nio mil därifrån, sa Erik Hamrén så här:

– Han har burit Milan. Det är inte bara kroppen det sliter på.

Zlatan har spelat klubbfotboll i 2 547 minuter den här säsongen. 42 timmar. Det mesta talar för att han redan den femte mars, med två och en halv månad kvar av spelåret, kommer att ha spelat mer i år än vad han gjorde på hela säsongen med Barcelona.

De senaste matcherna med Milan har vi sett hur trötthet ser ut för någon som förväntas bära ett lag. Kraftlösheten, frustrationen, den negativa hållningen.

Varje tappad Milan-poäng är en smäll även för landslaget, för de betyder mindre möjlighet till vila. Mancini brukade ställa över Zlatan i cupen, Allegri gör inte det.

Den här våren är ett hållet andetag, en spänd sträng över bråddjupet.

Men än så länge håller den. Och medan Ibrahimovic fortsätter framåt så vore det ju dumt att inte titta på exakt hur det ser ut när han dansar som allra lättast.

Jag har sett närapå alla Milans matcher, en handfull på plats, och det har varit enkelt att se att Zlatan varit som sämst och som mest frustrerad när han fått uppdraget att hålla sig centralt, så nära mål som möjligt.

Som bäst har han varit när han fått möta uppspel ute på kanterna, vända upp och utmana därifrån.

En mästare i zonen

Det är inte ovanligt att de allra mest påpassade anfallarna lär sig att spela så. Thierry Henry var världsmästare på det, Samuel Eto’o har börjat göra så i Inter. Och Zlatan Ibrahimovic har blivit en mästare på det i Milan.

Zlatanzonen, den han gjort till sin, ligger på kanterna (oftast vänsterkanten), just utanför straffområdet. Därifrån har han skickat in sju av sina nio målgivande passningar i Serie A – han högg när jag frågade honom om det, menade att de är tio nu – och de kommer att bli fler i vår.

Det är som att han haft ett uppdämt behov av den sortens spel sedan han förlorade farten i Barcelona.

Nu sticker han in missiler till Boateng, Pato och Robinho, som vet att det är deras jobb att sticka in i straffområdet så fort som Zlatan fått ansiktet mot mål på en kant.

Det vore idioti om inte landslaget kopierade Milan-modellen, om de inte lärde sig utnyttja Zlatanzonen på precis samma sätt. I kväll möter Sverige Ukraina, de har ett färskt mittbackspar (Granqvist-Majstorovic) att spela in och ett anfallsspel att väcka liv i igen.

Johan Elmander har gjort en smått fantastisk säsong med Bolton, nu spelar han en halvlek tillsammans med Zlatan Ibrahimovic i anfallet.

Hittar de varandra ett par gånger under den tiden har Sverige en bra chans att vinna matchen.

Hittar de nyckeln till zonen har Sverige en bra chans att vinna andra matcher också, de som betyder något.