Bank: Det är den här sortens segrar som bygger en storklubb

Målglädje i Spurs.
Foto: getty
Målglädje i Spurs.
FOTBOLL

MILANO. Helt utspelade i en halvlek, halvt utslagna efter två.

Var det här allt ni hade, Milan?

Var ni inte modigare än så här?

Euronight på San Siro. Akvarellregn och Champions League-hymnen och 75 000 på läktarna. Clarence Seedorf spatserar runt, kramar alla, smilar och ser ut som att det här är hans vardagsrum, hans arena, hans turnering.

Jodå, Milan var precis det Milan som de brukar vara.

Men sedan började matchen.

Efter 90 minuters obarmhärtigt sanningsregn över Max Allegri, Zlatan Ibrahimovic, över hela det här rödsvarta lagbygget, hade Tottenham vuxit sig dubbelt så stort medan Milan krympt till skrynklig fickstorlek.

Vad var det som hände?

I grunden: Ingenting som inte Allegri borde förutsett.

Tottenham är ett kompetent lag, visst, men de kom till San Siro med ett enda reellt djupledshot (Aaron Lennon) och med ett innermittfält (Sandro, Palacios) som bara med viss guidning ser skillnad på en fotboll och ett skenben. Milan, å sin sida, ställde upp med ett innermittfält (Gattuso, Thiago Silva, Flamini) med grymma bollvinnare med svaga spelegenskaper.

Det var som att se ett garnnystan hänga och dingla – och en livrädd katt som långsamt backade därifrån.

Milan fegade ur, helt enkelt.

Jag vet inte om det berodde på en episkt usel scouting, eller vanligt vankelmod, men i första halvlek spelade Milan den taktiskt sämsta fotbollsmatch jag sett dem göra på flera år.

Försökte spela Chelsea-fotboll

Mittfältstrion sjönk hem, lät Tottenham rulla igång sitt estetiska klapp-klapp-spel, och eftersom de inte bröt några anfall var de varje gång tvingade att börja sina egna uppspel från backlinjen. Och utan Pirlo fanns ingen som kunde spela upp, utan Cassano fanns ingen som kunde arbeta fram bollar till anfallet.

Efter 20 minuter hade Spurs 4–0 i skott, 3–0 i hörnor. Zlatan Ibrahimovic började vandra 30 meter hemåt för att få röra bollen, målvakts-Abbiati fick en smäll och bars ut på bår, och från bortasektionen ekade ”Spurs are on their way to Wembley”.

– Vi var för passiva. Vi vågade inte, vi kom ingenstans, sa Zlatan efteråt.

Det var inte värdigt AC Milan.

Det hade sina idéer, ofta försökte de spela Chelsea-fotboll med en Thiago Silva som droppade ner mellan mittbackarna medan ytterbackarna pressade upp 30 meter i planen. Men Abate och Antonini är inga ytterbackar som skräms, oavsett var de befinner sig.

Milans enda chanser kom när de bröt högt, och de borde baserat hela sitt spel på att försöka göra det hela tiden. Istället baserade de sitt spel på att hoppas på att Tottenham skulle sparka in bollen i eget mål.

För ett par år sedan hade Tottenham också gjort det. Inte nu, inte längre.

Milans enda chans att rädda sig kvar i Champions League var att skicka in pojken som inte kan spela i Champions League. Pato kom in istället för den meningslöse Seedorf, och förändrade matchen. Han stal bollar från Spurs backlinje, han tryckte ner mittbackarna med sina löpningar – och äntligen kunde Milan trycka upp laget och avsluta sina anfall.

De pressade sönder Tottenham hela andra halvlek, och om det inte varit för en fenomenal Heurelho Gomes, som handbollsräddade två Yepes-nickar på mållinjen, så hade Milan vunnit den här matchen. Istället rasade de ihop i en liten hög när det där enda Tottenham-hotet, den lille kaninen Aaron Lennon, sprang ifrån en rörande trög backlinje och rullade fram Peter Crouch till öppet mål med tio minuter kvar av matchen.

Inget talar för att Milan ska vända

Det slutade med en adrenalinrush, med galenskaper, med ett (korrekt) offside-vinkat Zlatan-mål och en urspårad Gennaro Gattuso.

Det slutade så här:

Milan–Tottenham 0–1.

Jag pratade med Luka Modric efteråt, jag hörde efter vad Jonathan Woodgate hade att säga och lyssnade på Peter Crouch. De flinade mest, slog ut med armarna, himlade med ögonen.

– A massive night for the club. En enorm kväll för Tottenham.

De genomförde den utan sin lagkapten och försvarschef (Ledley King), utan två mittfältsmotorer (Modric, Huddlestone) och utan lagets bäste spelare (Gareth Bale).

Det är den här sortens segrar som bygger en storklubb. Och det är den här sortens förluster som kan sänka en annan.

Milan avskyr att möta engelska lag, de hatar att spela i England, men om tre veckor måste de åka till White Hart Lane och gräva fram en seger.

Just nu finns absolut ingenting som talar för att de ska lyckas med det.