Två minuter som kan ha vänt säsongen för AIK

Bank: Historien om att komma tillbaka handlar om Bangura

FOTBOLL

AIK slår Gefle, får luft i lungorna, och ni vill ha en historia om att resa sig, komma tillbaka, gå vidare?

Okej.

I dag handlar den om Mohamed Bangura.

Bangura.
Bangura.Foto: scanpix

Med bara en kvart kvar av årets mest neurotiska allsvenska match förbereder Gefle-tränarna Pelle Olsson och Urban Hammar ett byte för att försöka forcera in en kvittering. Bosniern Dragan Kapcevic ska ut, pojklandslagsmannen Erik Törnros ska in.

De ska försöka sätta tänderna i Sveriges mest splittrade fotbollslag.

AIK:s nyckelspelare Dulee Johnson sitter i häktet, misstänkt för en vidrig våldtäkt. AIK:s nyckelspelare Walid Atta är med på nåder, eftersom han vill lämna klubben. AIK:s nyckelspelare Mohamed Bangura bär sorgen över ett förlorat barn.

AIK har en ekonomisk kris, en tränare ingen litar på, en styrelse som ännu färre litar på och fans som slagits internt på läktaren.

Mitt i sången kommer 2–0

Medan Törnros drar av sig sin overalljacka börjar Norra stå sjunga ett gammalt stridsrop:

– Sveriges bästa sittplats, ja vi har Sveriges bästa sittplats…

Östra läktaren svarar med ett vrål, den där splittrade publiken vräker på tillsammans, och mitt i den där sången trycker Mohamed Bangura in 2–0. När han firar målet rusar hela laget till honom, Ivan Turina älgar upp hela vägen från mållinjen, och Bangura själv ritar ett hjärta med händerna som en hälsning till sin flickvän.

När Erik Törnros kommer in är matchen redan avgjord, och om nu AIK lyckas styra den här helvetessäsongen in i rätt hamn – och jag tror att de gör det nu – så är det de där två minuterna vi kan peka på som vändningen.

Svenska mästarna var inte ett dugg mästerliga i går heller. De var inte ens särskilt bra, men de var ett vinnande lag igen, och de fick en sista kvart då de kunde må bra. Njuta, till och med.

Gefle kom till Råsunda för att inte förlora, och då är det svårt att vinna fotbollsmatcher. De stod i sitt raka 4-4-2, försökte spela sig upp via kanterna men fastnade i tekniska fel varenda gång. AIK gjorde det enklare för sig: Stor kille (Goran Ljubojevic) och snabb kille (Mohamed Bangura) längst fram, två krigare (Robert Åhman Persson och Helgi Danielsson) på mitten. Och så spelade de över och runt mittfältet för att ta så få och små risker som möjligt.

AIK var ömtåligt, utsatt

Efter en kvart hade AIK 6–0 i skott. GIF-målvakten Mattias Hugosson blandade horribla misstag med fina räddningar, men han släppte inte något, och så länge som han inte gjorde det var AIK ömtåligt, utsatt. Så fort som Gefle satte ihop ett par bra anfall kändes det som att de kunde ta över och stjäla matchen.

Men de gjorde inte det.

Gefle hade James Frempongs fina touch, små framstötar av Jonas Lantto, men inget mer. De spelade för allsvensk överlevnad, men de gjorde det inför 40 ditresta fans och helt utan minsta lyskraft. Det fanns inget i eller runt GIF som var ett argument för en allsvensk plats.

AIK? De hade ett rakt, enkelt spel. Walid Atta låter backlinjen andas, och när Hugosson till slut slängde in en boll (en retur på en Niklas Backman-frispark som Goran Ljubojevic stötte in) flyttade krampen ut från Råsunda.

Och den som till slut visade vägen ut var alltså den som varit allra längst inne i mörkret.

Vi hade förstått om han inte orkat

Mohamed Bangura tog sin personliga sorg, förlusten av ett ofött barn, och åkte hem till Freetown för att spela för Sierra Leone. Han valde att fortsätta spela för AIK, trots att alla förstått om han inte orkat.

Det finns en sanning om sorgen: Att den gör att fotbollen blir betydelselös. Det är lika mycket lögn som sanning, för i går grät och skrattade Mohamed Bangura medan ett par tusen människor sjöng hans namn. När vi träffade honom efteråt pratade han om sin sorg, om att försöka lägga den bakom sig och gå vidare.

På sitt sätt betyder fotbollen aldrig mer än just där, just då.