Sundin ger rätt svar varje gång

Bank: Han har sprungit igenom käftsmäll efter käftsmäll – men fortsätter att göra ett kanonjobb

FOTBOLL

BORÅS. Går det att komma tillbaka när du redan är utdömd, utbytt och ute i kylan?

Helsingborg åkte till Borås, de visste vem de skulle fråga.

Han heter Erik Sundin och svarar rätt varje gång.

Erik Sundin utmanar Johan Karlsson.
Erik Sundin utmanar Johan Karlsson.Foto: bildbyrån

Jag ska inte ljuga.

När bilen rullade in i Sjuhärad, ­genom ett biltvättsregn som håll på att slå in rutorna, var det för att gå på drömbegravning.

Helsingborgs IF hade redan vikt ner sig en gång, stoppat undan sin sista chans i en liten Gais-märkt låda, och här stod vi mest för artighets skull och frös häcken av oss i ett omänskligt vädervidrigt Borås.

Malmö FF hade inte förlorat hemma i år. Elfsborg hade inte förlorat hemma i år. Helsingborg skulle bort från allt vad guldstrid heter. Så såg manus ut. Conny Karlsson saknade all form av balans i sitt lag och tvingades skicka ut en startelva som i naturlig form ville spela 4–2–4, med två anfallare på kanterna och i alla fall en central mittfältare (May Mahlangu) som hellre spelar framåt än bakåt. Gashi skadad, Lindström avstängd, Ekstrand skadad… en halv ryggrad saknades.

På grund av det skulle HIF förlora.

Tack vare det vann de.

I normala fall hade Helsingborg använt sin enkla, raka spelidé för att slå Elfsborg. De hade pressat, jagat, försökt stjäla boll och utnyttja misstag. Mot just Elfsborg hade det kanske varit en sämre metod än annars, eftersom Elfsborg på hemmaplan är skickligast i allsvenskan på att spela sig ur den sortens press.

Nu blev det en annan sorts match. HIF pressade mindre och stod högre – och eftersom Anders Svensson blivit pappa så saknade Elfsborg sin pappa. De hade ingen rytmspelare, ingen som kunde möta uppspel och hitta den korta vägen mellan backlinje och anfall. Jo, Daniel Mobaeck och Gislavedstalangen Oscar Hiljemark fanns där i ett par minuter, men sedan hade den oerhörde Marcus Lantz både tuggat och svalt dem.

Det var HIF som valde spelsätt, och de valde öppna spjäll. I första halvlek såg vi två lag som kastade sig mot varandra utan att vare sig kunna eller vilja spela fössvarsspeel.

Förlåt? Ni tycker att jag inte kan stava till försvarsspel?

Äh, det kunde inte de här lagen heller.

Det hade kunnat stå 4–4 i paus, men det var Helsingborg som spelade den här galna fotbollen med kontroll och kvalité. Elfsborg fick börja sina anfall från backlinjen medan HIF enkelt kunde starta sina från Marcus Lantz fötter.

Och därifrån gick en rak linje till ett oerhört imponerande anfallspar.

Alexander Gerndt har ni lärt er vid det här laget. Han utstrålar klass i precis allt han gör; bollbehandlingen, farten, fysiken, den där vänsterfoten. Men Gerndt har tillbringat hela den här säsongen i ett Gerndt-land där ingenting kan gå fel, där allt studsar rätt och en chans kan ge två mål. Killen bredvid honom, däremot, har sprungit rakt igenom käftsmäll efter käftsmäll.

Erik Sundin är den tredje mannen, han som inte dög. Han som hamnade på bänken trots att han gjort ett kanonjobb varje gång han fått chansen.

Han kunde gnällt och sänkt laget.

Vad han gjort?

Han har bara fortsatt göra ett kanonjobb varje gång han fått chansen.

I går spelade han fram till 1–0, dunkade in 2–1, lekte in 3–1, och undvek alla fällor som en vikarie så gärna går i. Han värderade rätt, spelade enkelt, och var iskall när chanserna dök upp.

– Jag är ganska trygg i mitt spel, sa han efteråt, när vi stod i en kall korridor och pratade om revansch, guldstrid och ett darrande Malmö FF.

HIF vek ner sig mot Gais, MFF vek ner sig mot Kalmar, nu finns ingen favorit längre. Allt som finns är elaka matcher som kräver moral, mod och målskyttar. I går åkte Helsingborg till Borås utan ryggrad och med en målvakt som kräktes. När de åkte hem hade de tre poäng och en ny chans med sig.

Himmelsblått leder än. Men jakten på röd oktober har just börjat.