Krönika

Simon Bank

Bank: Milan vann – men ingen kan påstå att de gjorde det särskilt snyggt

FOTBOLL

VERONA. En holländsk ryggrad? En hjälpande arm från São Paulo? Ett klokt svenskt huvud?

Visst, Milans kropp håller.

Ibland glömmer de bara hur viktigt det är med ett par riktigt snabba fötter.

Ytterligare en söndag, ytterligare ett rödsvart hinder avklarat.

Jag saxade mig igenom folkmassorna som belägrat Verona för att springa maraton, och kom fram lagom för att se Milan ta ett par steg till i sitt långlopp mot ligatiteln.

Chievo borta, 2–1.

Det skrivs inga kapitel om den sortens matcher när en säsong summeras, men det är precis så här som grammatiken bakom ett guld ser ut.

Chievo tar emot med seriens sämsta gräsmatta, med en publik där till och med välklädda damer står upp och skriker ”svin!” och ”clown!” efter spelarna, med en evigt sylvass Sergio Pellissier. Det är grått, det duggregnar, ljustavlan bakom målet är så uråldrig att ingen skulle bli förvånad om det dök upp arkeologer som började pensla dammet från den i paus.

Chievo borta är inte bara en resa ut i provinsen. I många avseenden är det en resa 20 år bakåt i tiden.

De flesta halkar här.

Napoli kom hit och förlorade. Inter kom hit och förlorade. Roma och Juventus kom hit och vände hemåt med en poäng.

Milan kom hit och vann. Ingen kan påstå att de gjorde det särskilt snyggt. Det var 25-årsjubileum för Berlusconi-eran, spelarna bar tröjor med Silvios autograf över bröstet, kronprinsessan Barbara Berlusconi satt på hedersläktaren och Mino Raiola strök runt med två mobiltelefoner i en hand. Men Milan hade problem, både med Chievos aggressiva 4–3–1–2 och med sitt eget svaga tempo.

En match för van Bommels kontrollspel

Utan vare sig Pirlo eller ett riktigt djupledsspel hade de svårt att bygga vettiga anfall. Chanserna (inklusive Robinhos regelvidriga 1–0-mål) kom när de bröt Chievo högt, inte när de vårdade sig fram på egen hand. Det var en match för Mark van Bommels underbart vuxna kontroll- och vändspel, inte för kombinationsspel och dribblingar, inte för kantspel (Milan hade inget), och inte för en hårdjobbande Zlatan Ibrahimovic som hade svårt att göra något med de få möjligheter han fick.

Milan har i modern tid alltid varit ett lag som tänker fotboll, som kontrollerar andningen och rytmen i matcherna.

Den här vann de tack vare de andra spelarna.

Kevin Prince-Boateng kom in och drev upp passningstempot, Pato kom in och gjorde vad Pato alltid gör: Han sprang.

Tillägnade segern Berlusconi

Pato vräker in mål för Milan, han är bara 21 år och snittar ett halvt mål per match – men han har inte en status som motsvarar det snittet. Det är möjligt att det handlar om personkemi, om att han är för osmart eller egoistisk i sitt spel, att han helt enkelt inte är en typisk Milan-spelare. Förmodligen är det en kombination av alltihop, men om den senaste veckan visat något så är det att han behövs.

Mot Tottenham kom Milan in i matchen efter paus, när Patos löpningar skrämde ner den engelska backlinjen ett par meter. I går bidrog han med fart och ett fantastiskt fint mål.

– Den här segern tillägnar vi Berlusconi, sa Allegri.

Under tiden trippade Pato förbi pressen, först av alla. På sina snabba små fötter.