Krönika

Simon Bank

Bank: Källström var superb

Källström och Ramos i kamp om lädret.
Källström och Ramos i kamp om lädret.Foto: ap
FOTBOLL

LYON. Real Madrid är på väg mot kvartsfinal – men de har spelat sju matcher i rad utan att lyckas slå Lyon.

Blir det bara en åttonde blir det bara en åttondel.

Underlig kväll, det här.

Vinden trängde in i Stade Gerland från alla håll, regnet och kylan också. Röken från kebab- och merguez-vagnarna ute på Avenue Jean Jaurès for ömsom hit och ömsom dit, och när allt var över var det som om ingen ens visste hur matchen slutat.

Var det här en vinst eller en förlust för Lyon?

Dödade Real Madrid sina spöken, eller fyllde de på med nya?

Först som sist: Det jag skrev i ingressen stämmer ju inte helt – Madrid går vidare även på 0–0 – men när Bafé Gomis tryckte in 1–1 med ett par minuter kvar av matchen så var det ett mål som oavsett vilket sände elchocker genom ett uträknat Lyon.

– Vi lever i alla fall, sa Kim Källström.

Han syftade på resultatet, men han kunde lika gärna ha pratat om sitt lag.

För bara ett par månader sedan låg Lyon på artonde plats i Ligue 1, och en tidig morgon kunde den som tog en promenad genom stan räkna till inte mindre än 50 banderoller som prydde broar, torn, väggar överallt, med ett och samma budskap:

”Puel Démission”, ”Avgå, Puel”.

Ingenting fungerade. Spelet hackade, stjärnor var skadade, och det svindyra nyförvärvet Yoann Gourcuff var inte ens en skugga av sig själv. Storhetsperioden var bara ett minne, drömmen om Europa en fåfänglighet att fnysa åt.

Fyra månader senare: Lyon lever i alla fall.

Igår spelade de en förstahalvlek mot Real Madrid som är den bästa de gjort på evigheter. Det var det gamla Lyon igen; snabbt, distinkt, modernt. Mittfältstriangeln med Jérémy Toulalan och Kim Källström bakom Gourcuff stängde alla Real Madrids spelvägar, samtidigt som de vände spel i oerhört hög fart.

Källström var superb, Toulalan felfri, Gourcuff ännu bättre.

Briljansen fanns inte där i går

Real Madrid hängde med så gott det gick, men för att vara ett av världens mest talangfulla lag så fick de ut så oerhört lite. Det var två lag med exakt likadana uppställningar (4-2-3-1) som möttes, men det var Lyon som hittade spelvägar genom mitten och som vågade fylla på med i alla fall en ytterback (Cissokho).

Madrid byggde inte spel, de försökte med längre crossbollar från Pepe eller Xabi Alonso, ut mot Ronaldo/Di Maria, som ändå mest ville in i planen för att få utrymme för sin högerfot/vänsterfot.

De var inte dåliga. De var bara inte särskilt bra.

Framför allt var de ett José Mourinho-stämplat lag, med allt vad det innebär. Mourinho håller på att bygga ett lag som bygger mer på trygghet och struktur än på snygg fotboll. Han ser till att bitarna ligger på rätt plats, och litar på att briljanta spelare ska bidra med briljansen. Och han vet allt om hur man vinner en turnering som Champions League, att det inte är värt ett dugg att spela fenomenal anfallsfotboll i 85 minuter om man slarvar med sin defensiv i fem.

Briljansen fanns inte där igår. Özil var osynlig, Cristiano Ronaldo blixtrade mest till på liggande boll (Real Madrids två bästa chanser var en stolpträff på frispark och en ribbträff efter en hörna, deras tredje bästa var en frispark som tog på Gourcuffs hand inne i straffområdet) och Adebayor var ensam.

Det var Lyon som flödade fram med en fin, fransk fartfotboll. Det var Real Madrid som avvaktade och tog vad som blev över.

Mourinho-Madrid – bara en vit lögn?

Efter 45 minuter var jag inte ensam om att tänka att det här Mourinho-Madrid lika gärna kan vara en vit lögn. Att de kan rasa isär så fort som de möter en motståndare som kastar sig över dem med all sin kvalité.

Jag var inte heller ensam om att ha glömt en sak:

De slarvade aldrig med defensiven.

Visst, Lyon hade kunnat göra mål på någon av sina fyra-fem hyfsade skottlägen före paus, och Gomis borde gjort mål när Iker Casillas la en boll framför hans fötter. Men när allt kom omkring stod Real Madrid på en arena de aldrig gjort mål på – och såg till att inte släppa in mål.

Till slut gjorde de ju mer än så.

Lyon har släppt in 70 procent av sina ligamål i andra halvlek. De orkade inte spela samma fartfotboll efter paus, Mourinho behövde bara någon som kunde utnyttja det.

När han viftade upp Karim Benzema från bänken jublade hela Stade Gerland. Benz är född här, uppväxt här, han lämnade halva själen kvar när han flyttade till Madrid – och Virage Nord började omedelbart sjunga hans namn när Mourinho bytte in honom.

”Benzema, lyonnais. Du är en av oss”

43 sekunder senare krånglade Karim Benzema in 1–0-målet, bara ett par meter framför samma gamla nordläktare.

Han firade inte målet, för en gångs skull var det en gest som betydde något. Det dröjde inte många minuter innan Virage Nord började sjunga igen:

– Benzema, lyonnais. Du är en av oss, grabben, vi glömmer inte det.

Lyons kvittering i slutminuterna var tillräckligt för att blåsa liv i returmatchen.

Lyon har inte förlorat mot Real Madrid på sju matcher, de har fortfarande en liten chans.

Men det var Karim Benzema som gjorde det tyngsta målet igår, det var han som hyllades av Virage Nord när slutsignalen gick.

Om tre veckor är han, med stor sannolikhet, den ende Lyon-grabben som är kvar i den här turneringen.