Bank: Allsvenskan är bäst – på spänning

FOTBOLL

HALMSTAD. Halmstad fick sig en sjuhelsikes omgång.

Och vet ni – det får vi med.

Helsingborg har bestämt sig för att köra den här galna ligan hela vägen in i mål.

May (närmast) gjorde ett och Rasmus Jönsson (mitten) två när Helsingborg sänkte Halmstad i går. Därmed kommer allsvenskan att avgöras i sista omgången för femte året i rad.
May (närmast) gjorde ett och Rasmus Jönsson (mitten) två när Helsingborg sänkte Halmstad i går. Därmed kommer allsvenskan att avgöras i sista omgången för femte året i rad.Foto: Foto: SCANPIX

En söndag på arenan som Helsingborgs IF avskyr mer än krig och korsbandsskador:

Det börjar med att 1 500 röda fans sjunger ”vi ska ta guld i år”, fortsätter med att de växlar mellan ”10–0, 10–0”, ”Hälsa Bois från oss” och ”Titta noga, MFF”, och slutar med ”Vi är på väg mot ett SM-guld”.

Det är ett ovanligt år för HIF, det här. Och ett vanligt, vanvettigt år för allsvenskan.

För femte året i rad kommer guldstriden att avgöras i sista omgången, alldeles oavsett vad BP och Malmö FF hittar på i kväll så kommer vi att få en svettig sista söndag.

Allsvenskan har färre toppspelare än andra ligor. Vi har färre kanonmatcher, färre snygga mål och sämre arenor.

Men vi är bäst i världen på spänning.

Det är alltid nåt.

När HIF-spelarna travade ut från Örjans Vall med varsin McDonalds-påse i handen igår (jag börjar mer och mer tro att Conny Karlsson rott hem ett tungt sponsorkontrakt med köttclownen) hade de sett till att skicka över guldfrågorna till Malmö FF igen. Matchen mot Halmstad hade däremot inte varit spännande på något sätt alls.

Det är möjligt att den blivit det om HBK dykt upp.

Jag vet inte hur många allsvenska matcher jag sett i år – det är väldigt många – men jag har aldrig sett ett lika hopplöst negativt lag som det som Lasse Jacobsson skickade ut på planen igår. Efteråt stod han och pratade om passiviteten på returer, men jag vet inte vad han hade förväntat sig.

Hela hans taktiska grundidé handlade ju om passivitet. HBK:s trupp är inte konstruerad för att spela avvaktande defensivfotboll, men igår ställde de sig så långt ner i planen att flera av spelarna i backlinjen stod med skorna i Laholm.

De stod som om de skulle möta Barcelona med tio man: Joe Sise och Marcus Olsson klev ner och markerade HIF:s defensiva mittfältare i utgångsläget. Resten av spelarna stod och väntade 25 meter längre ner.

”We killed’em”

Vill man vara elak mot Helsingborg kan man slå fast att de fick det här serverat.

Vill man dessutom vara sanningsenlig kan man slå fast att de tog för sig som utsvultna vargar.

– De lät oss spela, so we killed’em, som May Mahlangu sammanfattade det, utan att låta ett dugg kaxig.

HIF spelade med exakt rätt blandning av tålamod och direkthet som behövs mot lag som spelar lågt. Det finns ju en logik i att HBK sjönk – Tommy Jönsson och Tomas Zvirgzdauskas slår inte Alexander Gerndt och Erik Sundin på 60 meter, om man säger – men de lyckades ändå inte stänga spelvägarna. Rasmus Jönsson hade ett hundraprocentigt övertag på Ryan Miller ute på ena kanten, den tekniske köttbullen Rachid Bouaouzan löpte in från den andra, Gerndt och Sundin rev och slet i sidled, och May Mahlangu gjorde de där vältajmade djupledslöpningarna som han är expert på.

När Christoffer Andersson lyfte in ett inlägg som Marcus Nilsson nickade ner till Rasmus Jönsson som dunkade in 1–0 efter en kvart var det ett fullkomligt logiskt mål:

Bättre på allt

HIF var bättre på kanten, de var bättre i luften, och de var bättre i mitten.

Även om de inte är bäst i Sverige den här säsongen så är de ett av två lag som spelat på en helt egen nivå, med fart och tydlighet i allt de gör. Klacken som åkt med till Halmstad hoppade som en halv punkkonsert hela andra halvlek. Jag tror inte att de har en sång för Conny Karlsson än, men det är på tiden att de uppfinner en. Karlsson gör inga stora saker, men igår gjorde han de små sakerna rätt.

Efter paus, när Lasse Jacobsson bestämde sig för att ge sina spelare chansen, satte in Anel Raskaj som det där som italienarna kallar ”tillabakadragen regissör” och bad Anselmo testa HIF:s mittbackar, så behövde HIF:s silverräv bara ett par minuter på sig för att skicka in sitt lag i rätt form igen.

Måste älska det

In med Ardian Gashi, ge anfallarna ansvar för att leta upp Raskaj – och så var Halmstad ute ur matchen igen.

När de kom tillbaka stod det redan 4–0 till Helsingborg. Ett tag kändes det till och med som att HIF skulle kunna äta upp Malmös målövertag.

De gjorde inte det. Anselmo sprang in årets mål i svensk fotboll och rullade in en straff, det blev bara 4–2, men när hamburgarpåsarna åkte fram var HBK likafullt ett ångestlag utan försäkring och HIF ett lag som slåss för guld hela vägen hem.

På söndag får vi en guldfest i Skåne, ett värdigt mästarlag får fira framför sin hemmapublik, och även om jag är rätt säker på att det laget spelar i himmelsblå tröjor så vet jag inte.

Det är så det fungerar i allsvenskan, det är den sortens liga vi har.

Kom inte och säg att ni inte älskar det.

FAKTA

Så många gånger har högsta serien avgjorts i sista omgången de senaste fem åren

Fem GÅNGER:

Allsvenskan

Fyra GÅNGER:

Turkiet (10, 09, 08, 06)

Schweiz (10, 08, 07, 06)

Tre GÅNGER:

Holland (10, 08, 07)

Rumänien (10, 09, 06)

Tjeckien (10, 08, 07)

Polen (10, 09, 07)

Två GÅNGER:

England (10, 08)

Frankrike (09, 08)

Skottland 09, 08)

Spanien (10, 07)

Tyskland (09, 07)

Italien (10, 08)

Ryssland (07, 06)

EN GÅNG:

Belgien (09)

Grekland (08)

Portugal (07)

Ukraina (06)

Israel (10)

Österrike (10)

Cypern (06)

Bulgarien (09)

Vitryssland (06)

Serbien (08)

Noll GÅNGER:

Norge, Danmark

Kroatien, Slovakien

Sammanställning: Simon Bank