Äntligen fick vi en riktig svensk cupfinal

FOTBOLL

Vi fick en cupfinal med bomber och raketer. Vi fick en cupfinal med rättvisa segrare. Vi fick en cupfinal med tappra förlorare.

Viktigast?

Att vi fick en cupfinal. Äntligen.

Välförtjänta segrare.
Välförtjänta segrare.

Så här kan det också vara. Så här borde det alltid vara.

Vi har ju börjat vänja oss vid att cupfinalen mest av allt är som en gymnastiklektion i högstadiet, världens roligaste förringat till plikt och betyg.

Inte ens i fjol, när Sveriges två bästa lag möttes på Råsunda, blev det mer än ett pliktskyldigt AIK-kalas på ett bakfullt Råsunda.

I går möttes Hammarby och Helsingborg, och det var en cupfinal på riktigt.

HIF kom för att vinna sin första buckla på fyra år, Hammarby tog emot med en gryta som puttrat en vinter och en sommar för att kunna koka så här igen.

Cupen ett andningshål

På väg till Söderstadion mötte vi småknattar på väg från Monster Jam-gala i Globen, pandabrudar på väg till Håkan Hellström-konsert på Hovet, och dyngraka och halvsnea fotbollsfans på väg till Söderstadion. Det räckte med att stå i tvärdraget så fick man en hel Fredrik Strage-bok.

Och matchen?

Jo, det revs vackra drömmar på Söderstadion också.

För Hammarby har cupen varit ett andningshål i år, matcher där de kunnat spela utan krav – och de spelade den sortens fotboll i går också. 4–1–4–1 med Andreas Dahl som sköld framför backlinjen, mest av allt handlade det om att värja sig mot en överlägsen röd stridsvagn. De gjorde det bra. Backlinjen sjönk så fort som Alexander Gerndt eller Erik Sundin testade det minsta – det innebar att de aldrig blev överspelade, men också att de aldrig stal bollen och kunde kontra på något riktigt vasst sätt.

Hammarby var ett tappert försvarande lag.

Helsingborg var, kort och gott, ett bra lag.

Nästan hela den här säsongen har Conny Karlsson byggt ett lag som sprungit mer än det spelat, men i höst har han utvecklat HIF:s spel ett steg till. De har kunnat etablera spelet högre upp, hittat instick på två anfallare, fått med den djupledsskicklige May Mahlangu i spelet.

I går fanns det inga utrymmen att hitta inspel på, Hammarby spelade för lågt och smart, så HIF fick skjuta i stället – och den fine Bajen-målvakten Johannes Hopf tog allt som kom.

Det var så matchen såg ut. HIF tryckte, pressade, letade öppningar, hade 10–0 i hörnor före paus men utan att komma till avslut. Hammarby kontrade med en ensam Sebastian Castro-Tello på topp, hade svårt att behålla bollen men nådde ändå ett par hyfsade och en riktigt bra chans (ett Castro-Tello-friläge efter paus).

HIF tryckte och tryckte, pressade och pressade, och när målet kom till slut var det ett mål som de tryckte och pressade in. En andraboll som Rasmus Jönsson samlade upp och bredsidade in.

Jansson vändes upp och ner

Var det rättvist? Ja, herregud. Helsingborg förtjänade det både för sin match och sin säsong.

– Cupen har sprutat in glädje i år, i spelarna och i fansen, sa Johannes Hopf när han stod och var nöjdbesviken i en korridor under södra läktaren.

Då hade Erik Edman redan snott matchbollen och knallat runt med den som en stor gravidmage, sportchefen Jesper Jansson hade blivit vänd uppochner och den uppresta HIF-klacken hade sjungit att det faktiskt bara finns en Conny Karlsson.

Stor och viktig match

Under tiden stod hela Hammarbys klack kvar och hyllade ett ungt, inte ens halvdant eller halvklart lag som kommit åtta i superettan och förlorat årets sista match.

De hade smugglat in en halv fyrverkerifabrik, till fem procent präglades stödet av sekttanken om att fotboll är en sport som helst borde existera utan motståndare, domare, motståndarfans, förbund och allt annat – men de var där och avslutade en svensk säsong med en bild av att även en cupfinal är en stor och viktig fotbollsmatch.

Helsingborg fick bucklan de skulle ha 2010.

Hammarby fick i alla fall en dag i ljuset.