Krönika

Simon Bank

Den ende som flyttar på Zlatan är han själv

Bank: Ibrahimovic hade kunnat vinna tio guldbollar till – men med den spelstilen lirar han inte när han är 37

FOTBOLL

MALMÖ. Fem guldbollar, den unike flyttade en bit högre upp i en historia där ingen längre når honom.

Zlatan Ibrahimovic kommer att stanna kvar där tills han får order om att flytta på sig.

Av Zlatan Ibrahimovic.

Zlatan – Guldbollsvinnare igen. (Klicka på bilden för en större version.)
Zlatan – Guldbollsvinnare igen. (Klicka på bilden för en större version.)Foto: jimmy wixtröm

Jag ska avslöja en sak.

När guldbollenjuryn sammanträder finns det en bestämd ordning som vi följer slaviskt. Det spelar ingen roll hur många kandidater det finns, vi diskuterar ändå. För sakens skull.

2008 lyckades vi rynka pannorna på skoj. 2009 krystade vi fram kandidater för att formen krävde det.

2010 gick det inte.

Zlatan Ibrahimovic sysslar med en annan sport i ett annat universum jämfört med sina konkurrenter i svensk fotboll. Kim Källström är den ende som stoppat in ens en tå i samma värld den här säsongen, Johan Elmander har dansat i höst, Olof Mellberg är alltjämt Olof Mellberg och Ola Toivonen är på väg att ta stora steg åt rätt håll.

Men det fanns inget att diskutera.

Nu kan han sno den där Liverpool-sången som the Kop sjunger om sina Europatitlar: He won it five times. Och den femte vann han efter ett år som på många sätt förändrat honom. Frontalkrocken i Barcelona (den som Johan Cruijff använde som en underminerad hyllning: ”Han passar bra. I Italien”) tvingade honom att för första gången i sin karriär ta ett steg tillbaka, till en tidigare liga. Han kom tillbaka till ett nytt landslag, och sa att det kändes som en andra debut. Han axlade rollen som ambassadör för svensk fotboll på ett helt nytt sätt, och började prata både oftare och tydligare om sig och sitt.

Zlatan krigar fortfarande – slutar aldrig sträva

Vi pratade lite i går också, i ett konfettiregn på en rätt trött gala, men framför allt gjorde vi det en vecka när en sak med Zlatan blivit tydligare än någonsin:

Han är inte för evigt.

Hans fenomenala fotbollsäventyr är inte för evigt.

Det finns så många sätt att förklara hans storhet på, och jag har förmodligen försökt använda allihopa de senaste tio åren, men det som fascinerar mig mest handlar om perspektiv. Zlatan Ibrahimovic har en viktig egenskap, eller kanske brist, gemensamt med en Zinedine Zidane eller Maradona – att de även när de står allra överst i världen, när de vunnit allt och sett allt och tjänat allt och fått allt de någonsin kunnat drömma om... att de även då ser på världen underifrån. Att de fortfarande krigar.

Maradonas hela liv var ett krig. Zinedine Zidanes sista match slutade med att han bytte bort ett VM-guld för möjligheten att skalla en jävel som gav sig på hans heder.

Zlatan Ibrahimovic slåss också fortfarande.

Det är en brist, för det gör hans liv lite jobbigare. Men det är också hans största kvalité, för det gör att han aldrig slutar sträva. Det finns alltid en fiende eller filosof att överbevisa någonstans.

I söndags tog Zlatan ett nytt steg. För första gången i karriären avgjorde han en match mot en av sina gamla klubbar. Ni såg ju det, straffen framför Curva Nord, ett av de mest definierande ögonblicken i hans karriär.

Ni såg också hur totalt knockad han var den sista kvarten av derbyt. Han sov knappt alls efteråt, och var urlakad på galan i går. Fotbollen sliter på honom, mer än den sliter på de flesta andra. Det är inte bara det att han har en fysik som gör att stora matcher för honom mer påminner om titelmatcher i tungviktsboxning än någonting annat (titta hur han ser ut efter en trettiometersrush), han har också en roll som sliter. Det här är Ibras Milan, och i princip hela truppen har accepterat det.

Han leker inte fotboll – han slåss

Det är så han vill ha det. Det var inte så Pep Guardiola ville ha det. Och en spelare som spelar den rollen, både fysiskt och psykiskt, kommer inte att lira fotboll tills han är 37.

För Zlatan Ibrahimovic lirar inte fotboll, han leker inte. Han slåss, varje gång.

Och de senaste dagarna har vi sett små, små glimtar av tankarna han har om livet på andra sidan det här kriget.

Det var intervjun om att han tagit jägarexamen, av det insiktsfulla skälet att han vill ha andra intressen än att spela tv-spel och räkna pengar den dag han slutar. Och det var kommentarerna i går om att det kanske bara är fyra år dit.

Om Zlatan Ibrahimovic vore en spelare som spelade för lusten så hade han kunnat spela i tio år till, och vinna tio guldbollar till. Men om Zlatan Ibrahimovic vore en sådan spelare så hade han inte varit där han är.

Han vill ha roligt, men inte bara.

Han vill vinna. Närkampen, duellen, matchen, världen, över fienderna och filosoferna och alla andra.

Den dagen han inte har några fiender längre, inga krig att vinna, så kommer han att se sig om, räkna sina sedlar och supportrar och ligatitlar och guldbollar.

Jag hoppas att han är helt och fullt lycklig när det händer. Och jag hoppas att det dröjer länge än.

Det var, även bortom Zlatan, Malmös år. Therese Sjögran fick diamantbollen, och även om jag är barnsligt förtjust i Caroline Seger så var det förstås helt rätt val 2010.

Om Ibrahimovic haft en tydlig potential som han ägnat femton år åt att snickra fram så har Sjögran varit något annat. Det fanns en period när jag på allvar trodde att hon fastnat i att vara en perifer joker, en spelare med en fantastisk teknik som var bäst i världen en solig dag men som försvann när det gick dåligt.

I stället blev hon en playmaker, en ledare, en kvinna att bygga ett lag runt.

I år var det Sveriges bästa lag, med Sveriges bästa spelare i.