Bank: Ett steg bak och två steg fram – det gör Hamrén rätt i

FOTBOLL

GÖTEBORG. På ena sidan: Det Unga Tyskland.

På den andra: Det Gamla Sverige.

Träningsmatchen blev inte så mycket till match – men det var en väldigt bra träning.

Det finns två sätt att beskriva det mesta här i världen. Man kan tala om vad man ser – och man kan tala om vad det betyder.

I går satt vi på Ullevi med 21 000 mer eller mindre skinnade fotbollssupportrar och såg en armbrytning som pågick i 90 minuter. Det var kallt, glest, en tystnad som bröts bara av bandyklappande fingervantar, och om betongväggarna här hade kunnat tala så... hade de varit tysta.

Sverige hade inte ett vettigt avslut på hela matchen, Tyskland hade inte så mycket mer.

Och vad betyder det?

Det betyder att Erik Hamrén tog ett steg tillbaka för att kunna ta två steg fram.

Det gör han helt rätt i.

Landslaget gick på en smäll i Amsterdam, i går försökte de få bort den beska smaken efter den snytingen. Hamréns idéer handlar om att visa mod och offensiv attityd, men för att vara modig måste man vara trygg, och om Sverige hade gått på en ny nit igår hade förbundskaptenen fått plocka små gula självförtroendespillror över hela Göteborg.

Nu behövde han inte det.

Det var ett landslag som letade efter, och hittade, sina grunder. Det Gamla Sverige: Riskminimerande och säkert och hemtamt.

Framtiden mötte nuet

I natt skrev tyska tidningar om ett ”passivt och destruktivt Sverige”, om ”ein trostloses Gekicke”, men de hade inte heller några segermål eller enkla öppningar att skriva hem om.

Sverige spelade exakt som de gjorde på den defensiva träningen inför matchen: Backlinjen högt upp, men med elva spelare så kompakt att det såg ut som att de murade för en frispark. Kim Källström och Pontus Wernbloom positionsbestämde hur balansen såg ut, och de prioriterade att hela tiden ligga på rätt sida defensivt.

– Vi mötte världstrean, sa Hamrén efteråt, och det var i alla fall till hälften sant.

Det här var inte bronslaget från VM, Jogi Löw kom med halva Borussia Dortmund, med Lewis Holtby från start, och med snurregubben Marko Marin som offensivt nav. Det enda som påminde om A-laget var den dynamiska duon i mitten, med Schweinsteiger (i särklass på planen) och Khedira, och den hysteriskt formstarke Mario Gomez längst fram.

Tyskland testade, de spelade fenomenalt fin passningsfotboll av och till och Marin prövade sig fram varenda gång – men när inspelen och inläggen kom så fanns inget mer än Gomez där. Gomez och tre svenska backar.

Joachim Löw inventerade sin framtid. Hamrén var upptagen med nuet.

Båda var nöjda efteråt.

Det här räcker inte

Löws unga vildar hade bollen, svenskarna hade kontrollen. Jag har ägnat hela hösten åt att bli förälskad i Mario Götze, och han behövde bara ett par minuter på sig av

sin landslagsdebut för att visa vilka oerhört intelligenta små fotbollsfötter han har. Holtby var engagerad och aktiv, och vänsterbacken Schmelzer visade att han är en av de unga som har störst chans att slå sig in i landslaget.

Den sortens svar fick varken Erik Hamrén eller vi.

När Sverige bröt hade de svårt att spela sig ur tyskarnas tidiga press (de är nästan lika bra som Spanien på det), Oscar Wendt och Mikael Lustig letade uppspelsvägar men tappade oftast bara ut bollen. Ingen gjorde bort sig, ingen tog någon onödig risk, det var en match för välorienterade och kloka pojkar, en match för taktik och små steg. En Sebastian Larsson-match. De enda som tog sina insatser lite längre än så var Kim Källström, med sina breda penseldrag och långa vändspel, och Christian Wilhelmsson, som både utmanade och kom förbi på ett sätt han inte gjort på länge i det här laget.

Om vi nu ska våga titta lite längre och sikta lite högre så är det så enkelt att slå fast en sak, det räcker med fyra små ord:

Det här räcker inte.

I normala fall är det förstås underkänt att spela en hemmamatch utan att skapa en enda vettig målchans, alldeles oavsett vilket lag man möter. Sverige måste ha ett offensivt spel också, en spets och något att hota med. Men jag börjar hellre här, med den här genomarbetade grunden, än med ett vilt svajande sprudellag som sprättas upp så fort det möter en lite skickligare motståndare.

Lägg till lite snabbare uppspelsfötter och – framför allt – lägg till Zlatan Ibrahimovic som referenspunkt längst fram så har vi ett helt annat fotbollslag, med helt andra möjligheter.

En kall kväll på Ullevi tog man vad man fick.

Den som ville ha en fotbollsmatch i går blev säkert besviken.

Den som ville se ett bra, svenskt träningspass inför matcherna som betyder något blev det inte.