Simon Bank om Zlatan, Kalla och världen i total chock

1/17
FOTBOLL

2010 kom och gick, och visst hade vi roligt?

Det var snöns år och Spaniens. Det var Kallas och Hellners år. Det var Mourinhos, Morattis, Malmös och möjligen Minos.

Men vet ni: Mest av allt var det den infantila överraskningens år.

2010 var året då det mesta gick som väntat – vilket chockade varenda en.

Eftersom skidor är en av de där sporterna som är enklare att förstå framför en tv-skärm än ståendes med fötterna nerkörda ett par centimeter i en snödriva så tog det ett tag att riktigt greppa vad det var som hände.

Dessutom är jag ingen expert. Men jag hade i alla fall förstått så mycket som att den där Johan Olsson inte var tillräckligt mycket fristilsåkare för att ge sig på att rycka sönder ett OS-fält.

Men solen kom och gick över Whistler, det gnisslade av snö under kängorna, Olsson ryckte och Anders Södergren bromsade och plötsligt kände jag igen något jag aldrig hade sett förut.

– Det är ju cykel!

Ett svenskt skidlandslag körde som om OS vore Tour de France. Södergren offrade sig för laget, Marcus Hellner spurtade hem guld och (så småningom) bragdguld och alltihop slog så hårt på svenska själars strängar att det sjöng om det.

Individen som gav allt för kollektivet.

Kollektivet som vann.

Det är klart att vi älskade det. Det är klart att det var bilder som åkte som amorspilar rakt ner i folkdjupet. Sverige! Klapp-klapp-klapp.

Charmanta skidserafer

I tv var Vinterstudion ett eko, en dröm om ett folkhemskt Sverige med framgångsrika, charmanta svenska skidserafer;

Kalla och Ekholm, Hellner och Haag.

I OS var Anders Södergren ett ur-exempel på den perfekte idrottsmannen; lojal och lyckad.

Ett drygt halvår senare stod jag vid en träningsplan i Amsterdam, med solen i ansiktet, och försökte komma på varför jag börjat gilla fotbollstalibanismen som den ser ut hos Johan Cruijff eller Barcelona.

Jag hade ju aldrig gjort annat än att avsky dem som tycker att det bara finns en sorts fotboll, en enda rättrådig och sann väg.

I grunden ville jag ju fnysa åt det förment fina Barça, eller åt tönt-Cruijff som hellre såg ett gladfotbolls-Holland som kom sist i VM än ett cyniskt som vann hela skiten.

Nu skulle Sverige möta Holland i Amsterdam, ett nytt Sverige mot ett nytt Holland, och till slut trillade poletten ner.

Det var inte deras fotboll jag gillade.

Det var deras övertygelse.

Cruijff är ideolog, Barcelona är en berättelse – och 2010 handlade både sportens och Sveriges ideologier och berättelser mer om att få tusen extra shoppingspänn i plånboken än om att bygga något annat, större.

2010 var året när Dardan Rexhepi från Pristina avgjorde säsongens tyngsta fotbollsmatch, när Agon Mehmeti från Podujevo avgjorde guldstriden, när Shpetim Hasani från Gjilan sköt IFK Norrköping till allsvenskan, när Emir Bajrami från Pristina slog sig in i herrlandslaget och Kosovare Asllani låg bakom målet i Vejle som öppnade VM-vägen för Sverige.

I Malmö greps mannen som sköt mot invandrare samma helg som två invandrargrabbar sköt SM-guldet till MFF och gratulerades av en tredje invandrargrabb som just lett Milan till tre nya poäng.

2010 gav oss många sådana historier.

Resor som fick oss att glömma

Det var ett år som ramades in av Anders Södergren och handbollslandslagets EM-final, ett år där Asamoah Gyan, Sydafrika, das Nationalmannschaft, Andresito Iniesta, Kenny Jönsson, Johnny Weir och Anja Pärson tog oss med på resor som fick oss att glömma Italien–Serbien, Wayne Rooneys agent, Knysna och spansk dopning.

Och ja, framför allt var det ett år för

infantila överraskningar.

Svensk fotboll erbjöd sin publik dålig sikt, ovänligt bemötande, dyra biljetter, röriga matchprogram och en seriestart i mars. Snön kom, publiken stannade hemma – och svensk fotboll var oerhört överraskad av orsakskedjorna.

AIK sålde allt som gjorde dem till mästare, men kaxade ändå i en kampanj döpt till ”Kom och ta oss”.

Alla kom, alla tog – och AIK:s styrelse förstod ingenting.

Internationell fotboll har ett förbund som de senaste tio åren valt två tydliga vägar: att sprida fotbollen över hela världen, och att gå dit pengarna finns. Ett VM i Qatar var en totalt logisk slutpunkt, som kom som en total överraskning för varenda europé.

Årets största evenemang hölls i Sydafrika. Vi var alla genuint överraskade över att det råkade vara vinter mitt i fotbolls-VM. Kunde ingen jävel informerat dem om att det är sommar i juni?

FC Barcelona bygger sitt lag på ödmjukhet och ett evigt rörligt passningsspel. De värvade en svensk superstjärna som är sitt eget solsystem, och blev överraskade av att Zlatan Ibrahimovic inte var något han aldrig varit. Alla förlorade. Det kostade en miljard kronor.

Björklöven och Örgryte, två av svensk idrotts allra stoltaste klubbar, ägnade årtionden åt att dansa på slaka linor. Till slut brast de, och ingen fanns som kunde stoppa fallet. Oerhört överraskande.

Våldssupportrarna visade återigen att det är de – inte polisen, inte media, inte klubbarna, inte förbundet – som är det starkaste argumentet för att ersätta en levande läktarkultur med en iskall, kontrollerad arenaidrott.

När förändringen är ett faktum kommer de att stå där och låtsas vara överraskade.

Erik Hamrén lyfte det svenska herrlandslaget på så många plan, spelmässigt och publikt. Till slut var han och de flesta andra övertygade om att laget var så bra att de kunde åka och spela ut världens näst bästa landslag på bortaplan.

Holland avgjorde på ett par minuter. Alla var chockade efteråt.

Nu lägger sig 2010 i en snödriva och somnar in. Det är möjligt att världen blivit lite kallare, men vi har fått många varma minnen att ta med oss.

Varje nackdel har sin fördel.

(Det var Johan Cruijff som sa så. Jag tycker allt bättre om honom).