Bästa laget dominerade, smartaste laget fick kramas

1 av 3 | Foto: FOTO: AP
KRAMKALAS 1 Bastian Schweinsteiger har gjort 1–0. Lukas Podolski vill kramas med honom.
FOTBOLL

BASEL. Bara ett lag kunde passa, dribbla, dominera och förföra en hel kontinent.

Men bara ett lag kunde vinna.

Och i dag, i går och förmodligen i morgon heter det laget Tyskland.

Jag ska försöka mig på en vettig analys av det här, men jag är döv efter att ha suttit bredvid en turkisk journalist och blind efter att ha råkat titta rakt in i Fatih Terims glittrande armlänk.

Just nu hoppar halva St Jakob Park upp och ner och sjunger ”Finale! Finale!” medan den andra halvan, den röda, gråter. Imparator Terim skäller ut Tümer för en missad frispark, Bastian Schweinsteiger tar på sig en tokig, tysk hatt och hans mentale tvillingbror Lukas Podolski tar sats och springer rakt in i folkhavet.

Det är en galen, svettig, galet svettig natt.

Men den är inte Turkiets.

I matchen de ville vinna hellre än alla andra, för historien och för 2,7 miljoner turkar i Tyskland, var de det överlägset bästa laget.

Världens bästa vinnarkultur

De var det om man med ”bäst” menar skickligast. De var det om man menar ”smartast”. De var det om man menar att de ville mest, sprang mest, att de slet ut hjärtat och stämplade det utanpå elva röda tröjor.

De var det inte om man med ”bäst” menar att veta hur man vinner matcher i fotboll.

Det som Tyskland vet.

Det finns två diametralt motsatta tolkningar av vad Joachim Löws lag sysslade med i går. Den ena är krass, och handlar om att de spelade en långsam, impotent fotboll, med en lagkapten som gömde sig när han behövdes.

Den andra står bara med hakan vid knäna och gapar åt världens mest imponerande vinnarkultur.

För två år sedan tog Jürgen Klinsmann och Jogi Löw ut en VM-trupp som ingen trodde på. 23 sopor av varierande sopighet skulle försöka överleva hemma-VM utan att skämma ut sig för mycket.

Istället väckte de liv i ett helt land, med underbart flödande fotboll.

Så gick två år, då de nyfödda stjärnorna återgick till att vara skadade, petade eller bara dåliga. Och här är dom nu.

Med landslagströja på, och en moral och kvalité som inte ens turkiska mirakel kan välta omkull.

Ballack osynlig – det syntes

I går blev de långt och länge utspelade. Löw valde den försiktiga vägen, den som fungerade mot Portugal, med en ensam Klose på topp, tre centrala mittfältare och fart på kanterna.

Problemet var att de där centrala mittfältarna fick skinkorna slagna svarta, röda och guldfärgade av ett gäng tekniskt överlägsna turkar.

Tyskturken Hamit Altintop var matchens överlägset bäste, turkturken Ayhan visade sig oavbrutet, och turkbrassen Mehmet Aurelio stoppade ner Michael Ballack i fickan och behöll honom där i 90 minuter.

Aldrig har Ballacks betydelse synts så tydligt som nu, när han inte syntes.

Ballack är en man bland män, men här sprang Aurelio sig in i skinnet på honom. Till slut inträdde ”Der Balle” i fotbollens motsvarighet till stockholmssyndromet – det när den markerade börjar söka sig till sin markerare, när han känner sig ensam utan honom.

Turkiet hade 9–1 i skott på mål efter 40 minuter. De hade träffat ribban, gjort

1–0 bakom en fumlig Jens Lehmann (han spelade som en Lekman i går) och ägnat hela första halvlek åt konstanta överlappningar på sin högerkant.

Tyskland?

De hade två kontringar.

Podolski missade den andra, men den första diagonallöpte Bastian Schweinsteiger in efter ett fint inspel från samme lille Poldi.

– Jetzt geht’s los..., sjöng tyska curvan.

Dom ljög.

Mertesacker gick runt och letade uppspel i 30 sekunder utan att någon ville ha bollen. Det var en bild av ett försiktigt, räddhågset Tyskland. Kanske lite chockat också. Torsten Frings – mannen som en gång ägde en tvättbjörn som hette Billy – kom in och vågade lite mer, och utan att vara särskilt märkvärdig fick han igång en tillstymmelse till tyskt mittfältsspel.

Thomas Hitzlsperger var allmänt usel, men han hittade i alla fall fram med ett knippe lysande djupledspassningar. Kapten Ballack var bara osynlig, och han tog dynamiken med sig.

3–2 visade urkraften i vit tröja

Fem meter framför mig stod Fatih Terim, i konstant samspråk med fjärdedomaren Peter Fröjdfeldt (”snygg solbränna, Peter”, ”tack, Fatih. Schyst armband, var har du köpt det?”). Under tiden såg Jogi Löw allt mer plågad ut. Redan med en halvtimme kvar började han gestikulera yvigt ut mot planen, för att väcka sina spelare.

De vaknade inte. Däremot sov Rüstü när Lahm lyfte in ett Roland Nilsson-inlägg, och när Miro Klose gick upp och Kennet Andersson-nickade in 2–1.

Ridån ner.

Vielen dank.

Fast ingen kom ihåg att tala om det för Turkiet och... MAN MÅSTE ALLTID TALA OM FÖR TURKIET ATT DE HAR FÖRLORAT.

De fattar det nämligen inte själva.

Sabri, han som borde legat ner med kramp, sprintade runt lille Lahm och Sentürk störtdök in 2–2 förbi Jens Lehmann.

Dom gjorde det igen.

Och sedan gjorde Tyskland det igen.

De hade glömt hur man passade, hur man sköt, hur man vann närkamper och hur man växlade tempo.

Men die Nationalmannschaft har inte glömt hur man vinner.

Lahms väggspel med Hitzlsperger, hans fenomenala avslut i första krysset – det var ett konstnärligt mål, och en påminnelse om urkraften i en vit tröja.

3–2. 90:e minuten. På läktarna vecklades en enorm banderoll ut, med texten ”Wien ist das Ziel unserer Reise”, Wien är målet för vår resa.

– Vi hade allt, sa Fatih Terim.

– Vi hade vinnaranda, sa Joachim Löw.

De hade rätt, båda två, men på söndag står bara en av dem och pekar vid en bänk i Wien.

Han med ett lag som vet allt om hur man vinner.