GÖR OSS STOLTA

Ont i magen? Ångest? En galopperande otäck känsla?

Okej, vi testar ett tankeexperiment.

Byt ut Sveriges magnifika magplask i Madrid. Tänk dig istället att de gjort en bragdmatch och slagit Spanien med 2–0, men att tabellen fortfarande såg ut exakt som den gör nu.

Hur hade du känt då?

Jo, du hade kollat i tabellen, sett spelprogrammet och ropat ut i novembernatten:

– Joddeladihoo! Ge mig en tyrolerhatt och kör mig till närmsta Autobahn!

Utgångsläget i kväll är en dröm. Nordirland är uselt borta, Lettland är uselt borta, Spanien och Sverige är två av Europas bästa hemmalag.

Det är alltså spelet som gömmer en mardröm. Kanske. Eventuellt.

Handlar INTE om att kriga

Lars Lagerbäck står inför sin 133:e landskamp, sin 63:e tävlingslandskamp, och det kan vara hans sista som förbundskapten. Han måste veta om det. Om helvetet fryser till is är han inte rätt man att börja om, pressen kommer att bli för hård på både honom och laget.

Lettland hemma, i sörjan på Råsunda i svarta november, det handlar om att göra jobbet.

Vad det inte handlar om är att kriga.

Jag är så trött på snacket om krig, kämpande och vilja. Av alla beståndsdelar i den här uppgiften är de de enklaste, de som kräver minst energi. I går slog jag mig genom duggdimman till Söderstadion för att höra spelare efter spelare efter tränare som upprepade samma saker om och om igen.

De skulle vara koncentrerade.

De skulle vara kontrollerade.

De skulle inte göra några misstag, inte släppa till, inte spela med för små marginaler i defensiven.

Jag önskar att de pratade lite mer om att våga spela fotboll.

Sverige har förlorat två av sexton matcher mot Lettland, en som inte gällde något och en för 81 år sedan. Vi har ett bättre fotbollslag än de har, om något så är Lettland ett slags B-Sverige som i modern tid gått ifrån Sovjettidens tyskinfluerade fotboll till en egen svengelsk modell.

De kan vinna den här matchen på tre sätt. Om Sverige gör ett billigt misstag, om de lyckas med en kontring och – om det blir krig och kamp.

Håll borta ångesten

Lettland är ett fysiskt, välorganiserat lag som kan kontra. De anfaller snabbt, Aleksandrs Starkovs var anfallare på sin tid och Maris Verpakovskis är en vessla med giftiga

fötter som gärna hugger på bollar bakom ryggen på backarna.

Sveriges motvapen?

Jo, det handlar förstås om att ha gott om folk på rätt sida bollen, men framför allt handlar det om att göra något vettigt med bollen varje gång man vinner den. Som Anders Svensson sa:

– Vi måste gå ut och spela, men göra det med huvudet också.

Precis så. Den allmänna ångesten i kungariket måste hållas borta från planen. När Sverige är som allra sämst får de fega, ängsliga spelarna genomslag även i det konstruktiva spelet. Då blir det för långt och för snabbt och för slarvigt.

När Sverige är som bäst är det spelare som Fredrik Ljungberg, Anders Svensson och Kim Källström som får genomslag. De där som får en boll på fötterna och vågar lita på att medspelarna klarar att ta emot en passning och göra något med den.

Problemet Lagerbäck måste lösa är hur han ska kunna skydda sig mot lett-kontringar utan att förlora för mycket av den offensiva krafterna. Framför allt mot Lettlands ytterbackar, de kan bli lite långsamma där.

Kim Källström som släpande forward?

Ja, varför inte.

Det skulle betyda att Sverige säljer ut den heliga idén om två anfallare, för första gången sedan fiaskot i träningsmatchen mot Tyskland efter VM förra sommaren.

Zlatan är besvärlig på egen hand

Det kommer att bli två mer utdragna lag i kväll om man jämför med i lördags, när alla stod på Olof Mellbergs fötter.

I andra halvlek i Madrid försökte Sverige spela chansfotboll med två relativt offensiva centrala mittfältare. Den här gången kan det bli Daniel Andersson och Anders Svensson som sköld framför backlinjen, och väldigt offensiva uppgifter för Fredrik Ljungberg och Christian Wilhelmsson.

Jag gillar tanken, även om den betyder att Zlatan Ibrahimovic får mindre hjälp. De kommer att behöva två backar för att ta honom ändå. Han är en stor, besvärlig jävel även på egen hand.

Jag vet inte hur det slutar i kväll.

Jag vet att Lettland kan skjuta från distans, att de är bra i luften, att Verpakovskis var bättre för tre år sedan. Jag vet också att Nordirland hade haft en större chans om deras match spelats i en bassäng än på en golfgreen på Gran Canaria.

Helvetet kan frysa till is, gökuren kan stanna och allt som kan kan gå fel.

Men jag tror det inte.

Jag tror att Sverige kommer att kriga lite för mycket, spela lite för lite, men vara det bästa laget på planen och vinna en målsnål match.

Så känn ångesten välla in ett par timmar till.

I morgon pratar vi om EM istället.