Bank: Världen står på tå i kväll – vi vet ju inte hur Real kommer att förlora

Messi och gänget fick jubla senast. Det får de göra i kväll också, enligt Simon Bank.
Foto: scanpix
Messi och gänget fick jubla senast. Det får de göra i kväll också, enligt Simon Bank.
FOTBOLL

BARCELONA. Vi har sett den taktiska tvekampen, den rasande revanschen och den skamliga slutstriden.

I kväll ser vi FC Barcelona gå vidare.

I kväll undrar vi hur Real Madrid går vidare.

Det duggregnar kring Camp Nou, ett stilla grått lock över allt, men när Leo Messi joggar ut på gräset, drar ner ärmarna över händerna och får en fotboll mellan fötterna är det lätt att få för sig att allt är lika enkelt som det brukar och borde vara.

En match med världens bästa spelare. En kväll då vi ska få se hur stor den här sporten kan vara.

Sen går man ett par trappor ner och sätter sig framför sanningen.

Aitor Karanka, Mourinhos assistent, lutar sig framåt för att prata om rasism. Pep Guardiola stryker sig över sin nyrakade flint, rycker på axlarna och säger som det är:

– Tur att det snart är över.

Det kommer inte att gå för Real

Det är en grå måndag i Katalonien, en hård årstid i Spanien. När 50 000 gav sig ut för att första maj-marschera genom Barcelona i söndags gjorde de det i ett land som rasade rakt igenom alla skyddsnät när finanskrisen kom som en tjuv om natten. 1,3 miljoner spanska hushåll saknar reell inkomst, vart femte är arbetslös, mer än någon annanstans i den rika världen. Bara i Katalonien har 40 000 förlorat jobbet under årets första kvartal.

Det vi sett i två veckors tid är arga spelare som gör upp inför arg publik i ett land som är argare än på väldigt, väldigt länge.

Snart är det slut.

Real Madrid måste vinna med minst två mål i kväll, utan sin viktigaste kampspelare och utan sin tränare på bänken. De har inte gjort det här mer än tio gånger på 109 år, och nu ska de göra det mot ett Barcelona som är bättre än det någonsin varit.

De kommer inte att göra det.

Barcelona har Iniesta tillbaka, och kommer att kunna rita sina trianglar igen, de kommer att ha sitt extrema bollinnehav och den enda bön Madrid har kvar hänger om halsen på Cristiano Ronaldo. Vi har kommit så långt i den här kvadrupel-Clásicon att vi vet vilka som kommer att vinna och vilka som kommer att förlora, men ändå står hela världen på tå i kväll för att få veta hur det slutar.

Vi vet ju inte hur Barcelona kommer att vinna.

Vi vet, framför allt, inte hur Real Madrid kommer att förlora.

Det var varmt som i en herrbastu där nere i Camp Nous inre i går, och även om inte José Mourinho var där så var han naturligtvis där. Det här handlar om honom, matchen i kväll handlar om var hela hans projekt ska bli av.

Mourinho har vänt det här landet upp och ner, han har vridit de här två klubbarna in och ut, och han behövde inte ens en säsong på sig för att göra det.

Till slut vred han om sin egen arm.

Matchen på Bernabéu i onsdags var en brytpunkt för konceptet Mou. Under hela sin karriär har han samlat sina lag bakom sig och vevat med knytnävarna rakt uppåt. Porto, Chelsea och Inter var slumrande jättar som kunde lura sig själva att tro att de var ensamma mot världen.

Till slut hände det oundvikliga: Världens mest egomaniske tränare tog över världens största fotbollsklubb. Världens störste vinnare hamnade högst upp i pyramiden.

Där står han nu och låtsas som att Real Madrid är en hunsad småklubb, som att världens finaste förening är skolgårdens mobboffer. Hur går han vidare härifrån?

I tio år har José Mourinho varit den coole rebellen som suttit längst bak och utmanat läraren med sina kastade suddgummin. I onsdags, i Madrid, välte det självgott väluppfostrade Barcelona spelbordet i en av de mest fascinerande icke-matcher jag någonsin sett.

Filsofimagister Guardiola slog ihop sin bok, suddade sin svarta tavla och gick bak och satte sig bredvid rebellen. Lika tjurig, lika provocerande ful, skitig och elak. Dynamiken var bruten, kapad.

Efteråt satt Mourinho på presskonferensen och upprepade en enda fråga, om och om igen:

– Por qué?! Varför?!

90 minuters vansinne kvar

I går ekade hans attacker runt Camp Nou – och gud ska veta att det finns relevans i ett par av dem – och så länge som ilskan skummar runt de här matcherna kommer han att klara sig. Men sedan kommer han att få svara för att han skickat in Real Madrid i gatuslagsmål utan att få mer än en blåtira och en cupbuckla tillbaka.

Klubben som varit bäst i världen på att vinna vackert har ingen lust att förlora fult.

I kväll sitter både jag och José Mourinho på läktaren för att se det sista stycket i en serie som handlat mer om ilska och rivna illusioner än något annat.

90 minuters vansinne kvar. Tur att det snart är över.