Nu dansar vi vidare

BANK: Sverige gjorde det enkla, det raka helt perfekt

Foto: Foto: Andreas Bardell
FOTBOLL

WOLFSBURG. Det finns tusen amerikanska uttryck för att lyfta när det gäller, för att vinna och vägra förlora.

I Sverige säger vi Dahlkvist. I Sverige säger vi Schelin och Öqvist.

I Sverige säger vi att vi äntligen har ett landslag som är i VM för att slå de bästa i världen.

Vilken ände ska vi börja i?

Med brasklappen att det bara var en match som handlade om lottning och inte om livet? Med att spana mot Australien och slutspelet? Med de stora orden och känslorna?

Äh, låt oss helt enkelt börja från slutet.

När Sverige hade slagit USA med 2–1 och alla spelarna rusade in på planen för att dansa den där franska Logobitombo-dansen var det två som inte rusade. Nilla Fischer fick ta hjälp av reservmålvakten Sofia Lundgren för att ens kunna gå. Lisa Dahlkvist kramphaltade fram ett halvt steg framför.

Om vi ändå ska låna ett av de där amerikanska uttrycken så låt oss sno ett från 80-talsserien Fame, från när danslärarinnan miss Grant fäster blicken i sina elever:

– Vill ni bli berömda? Well, berömmelse kostar. Och det är här och nu ni börjar betala – med svett!

För första gången på sexton år (1995: 3–2 mot Tyskland) har Sverige slagit ett världslag i ett VM.

Det enklaste förklaringen?

De betalade – och de gjorde det med svett.

Inramningen i Wolfsburg var fantastisk, med stora gula fält över läktarna, och Sverige hade bestämt sig för att gå in och ta matchen om strupen från start. Matchen betydde inget för slutspelsplatsen, men den betydde väldigt mycket annat. Thomas Dennerby hade släppt in Nilla Fischer på avstängda Caroline Segers plats, han hade öppnat startluckan framför en Josefine Öqvist som tuggat fradga på varenda träning under VM-lägret.

Medan USA stod still rusade de rakt in.

Pia Sundhage har förändrat USA:s spel, hon vill att de ska bli modernare och mer bollvårdande, men det gör dem också känsligare för press. Igår mötte de ett lag som pressade dem sönder och samman.

USA klev högt med backlinjen, eftersom de är USA, och lämnade ytor bakom sig. De utsatte sig för risken att fastna i pressen eftersom Shannon Boxx och Carli Lloyd inte är lika kvicka som vare sig Colombias eller Nordkoreas mittfältare.

Lisa Dahlkvist och Nilla Fischer tuggade i sig Boxx och Lloyd. Och Josefine Öqvist och Lotta Schelin älskade ytorna de fick.

Svett, slit, styrka, kvalité

Ett bord som varit gjutet i järn i 20 år hade vänt: Det var Sverige som spelade enkelt, rakt, fysiskt. Det var USA som försökte spela ett spel de inte riktigt klarade av.

Jag tror inte att USA kunde drömma om att Sverige skulle göra det enkla, raka så pardonlöst perfekt. Jag vet att jag inte kunde drömma om det.

Men här var de nu, med ett grundspel som var tryggt och säkert hela vägen ner i sina svagaste beståndsdelar och med nyckelspelare som vann sina matcher-i-matchen med svett, slit, styrka och stor kvalité.

Lotta Schelin behöver vi inte prata så mycket om. Ni vet hur bra hon är, hela världen vet det, och hon visade det igen med att vara bäst på planen (hon gjorde dessutom ett mål, som domarna stal).

Nilla Fischer gick in och gjorde ett kanonjobb som Seger-vikarie. Men de som bet hårdast av alla svenska underhundar var terriern Lisa Dahlkvist och greyhounden Josefine Öqvist.

Öqvist har suttit på bänken i två matcher, så nu ville hon spela tre matcher på en gång. En bild: efter sexton-sjutton minuter var Schelin på väg ut mot kortlinjen i en löpduell med en back. Öqvist tyckte det gick lite trögt, så hon gick ut i ytterfil, sprang förbi båda två och jobbade fram en hörna.

Hon jobbade kopiöst, sprang på allt, var intelligent i det lilla, viktiga spelet med bollen; mottagningar, tillbakaspel, djupledsstick. Det var en match då hon fick visa att hon faktiskt inte är en enkelspårig sprinter. Eller, att hon inte bara är det.

Om djupledsfarten (Schelin, Öqvist) var halva Sveriges seger så var det aggressiva presspelet andra halvan.

Det är lätt att vara aggressiv, det är enkelt att pressa.

Det är svårt att göra det så oerhört bra som Lisa Dahlkvist gjorde mot ett av världens bästa fotbollslag i går.

Dahlqvist var underbar

Visa män säger att bara galningar rusar in, och i så fall är Lisa Dahlkvist galen, för så länge som hon kunde gå rusade hon rakt in i Shannon Box och Carli Lloyd varenda gång. Hon vann de duellerna. Hon ställdes mot en briljant psykande Hope Solo, och brände hål i henne med en psykotisk blick innan hon skickade in en perfekt straff. Hon vann den duellen också.

Lisa Dahlkvist var underbar, hon var överjävlig, och så länge som hon orkade stod Sverige upp, men inget lag i världen orkar presspela och djupledslöpa i 90 minuter.

Sverige orkade i en timme.

Så dags ledde de med 2–0 (Nilla Fischer hade dunkat in en frispark via ett backknä), sedan handlade det bara om att överleva.

Dahlkvist började kränga med överkroppen, Fischer hade ont överallt, och USA började söka mer direkta spel mot superspetsen Abby Wambach.

Wambach manglade in 2–1 på hörna – Sverige är sårbart på fasta situationer – men USA kom inte ikapp. När allt var över var det de som stod i en ring och pratade om en förlust, medan Sverige stod tio meter därifrån och dansade en fånig, fransk dans.

På söndag möter de Australien i en VM-kvartsfinal. Sverige dansar vidare, och nu vet de att de kan dansa med vilka lag som helst.

FAKTA

SVERIGE-USA – HÄR ÄR ALLA VM-MÖTEN

17 nov 1991, Chengdu i Kina, 2–3 FÖRLUST.

21 sep 2003, Washington i USA, 1–3 FÖRLUST.

14 sep 2007, Panyu i Kina, 2–3 FÖRLUST.

6 jul 2011, Wolfsburg i Tyskland, 2–1 SEGER.