Bank: Ge oss en sista dans innan stället stänger

Det är en liten final – men den gör stor skillnad

FOTBOLL

SINSHEIM. Festen är snart över, musiken ebbar ut, ljuset tonas upp, alla är på väg hem.

Men vad säger ni?

En sista dans hinner vi väl med innan stället stänger?

Sista slaget för damerna 2011 Bronsmedalj eller inget. I dag kan de svenska damerna dansa in i historieböckerna och ta Sveriges sjätte VM-medalj, den tredje på damsidan. Vid vinst kommer damerna ta emot folkets hyllningar på Liseberg – blir det förlust väntar en tung resa hem från Tyskland.
Foto: Foto: ANDREAS BARDELL
Sista slaget för damerna 2011 Bronsmedalj eller inget. I dag kan de svenska damerna dansa in i historieböckerna och ta Sveriges sjätte VM-medalj, den tredje på damsidan. Vid vinst kommer damerna ta emot folkets hyllningar på Liseberg – blir det förlust väntar en tung resa hem från Tyskland.

En match ingen ville spela. På en arena hela Tyskland avskyr. För att komma till Rhein-Neckar-Arena tar man Dietmar Hopp-strasse fram till arenan som Dietmar Hopp byggde när Dietmar Hopp hade

använt en del av sin förmögenhet till att köpa ett lag som var bra nog för att gå från division fem till Bundesliga på sju år.

Tyska fans med smak för det genuina ser bara en plastklubb här, en plastarena.

Vad ser vi?

Tja, eftersom det är Frankrike Sverigeska möta så kan vi väl ta det på franska. Där kallas bronsmatcher för ”la petite finale”, den lilla finalen, och det är ett sätt att se det. Vi kan också lyssna till det franskaste vi har i vårt landslag, helt enkelt eftersom Lotta Schelin säger exakt som det är:

– Det är klart att det är bra att ha kommit så här långt, men att komma fyra är inget man åker hem och firar.

Schelin dras med förkylningen

Sverige har chansen att vinna sin sjätte VM-medalj i historien, den tredje på damsidan. Det är klart att det här är en viktig match. Vinst och de åker hem till jubel och hyllningar på Liseberg, förlust och de åker hem och minns den här turneringen som en bra fest som slutade med bensinstopp och ömma fötter.

I går satt vi och såg landslaget träna avslut, hörnor och uppspel under en mulen Sinsheim-himmel, det ekade mellan tomma läktare, Therese Sjögran sprang runt med ett hårt lindat lår, Lotta Schelin sprang runt med en förkylning som hördes, och Caroline Seger sprang inte alls.

I dag möter de ett lag som springer snabbare och friskare än nästan alla andra lag i världen.

Öqvist går förbi om hon får bollen

Frankrike är ett spetsat Olympique Lyon i snyggare dräkter, och de spelar på precis samma sätt som europamästarinnorna. Snabbt framåt, med extremt offensiva ytterbackar, två elaka innermittfältare (Soubeyrand och Bussaglia) som stannar hemma och städar upp allt och den underbara, platiniska Marseille-magikern Louisa Necib som matar anfallarna med sina briljanta små passningar.

De skjuter hårt (Bompastor, särskilt), de skjuter gärna, och de har haft fler avslut än något annat lag i VM. De pressade Tyskland med tio mot elva och var spelmässigt bättre än USA.

Svagheter? Visst. När högerbacken Lepailleur sticker iväg går det att hitta spel bakom henne, och den högra mittbacken, Laura Georges, är en katastrof i en-mot-en.

Lotta Schelin eller Josefine Öqvist går förbi Georges tio gånger av tio. Det gäller bara att skapa möjligheten för dem att göra det.

Det går, med lågt och smart försvarsspel – men det kommer att bli oerhört tufft.

Mer än ett halt Lyon-lag var på planen

Jag älskar allt jag sett av det här franska laget, varenda minut de spelat. När vi summerar VM kommer vi att se det som turneringen när damfotboll äntligen blev en bred världssport, med många lag som håller

ungefär samma, höga nivå. Tre av fyra kvartsfinaler gick till förlängning, fyra världsdelar var med i slutspelet, länder som Japan och Frankrike har tagit steget in i den allra yttersta världstoppen.

I Frankrikes fall är det lätt att veta vem man ska hylla för det, en klubbledare som gjort vad många andra klubbledare också borde göra.

Jean-Michel Aulas, Lyons president, tyckte att hans klubb borde ha ett damlag som kunde konkurrera på samma nivå som hans herrlag – och han har gett dem medlen att göra det. I åratal blev han ifrågasatt för den satsningen, men i onsdags satt han på läktaren och såg Frankrike spela VM-semifinal med mer än ett halvt Lyon-lag på planen.

– Det här VM:et, med Frankrikes resa, visar att vi haft rätt, säger Aulas nu.

På hemmaplan börjar allt fler förstå det. När Frankrike vann U19-EM i fjol kom spelarna från mängder av olika klubbar, ingen av de fjorton som spelade i finalen spelar för OL.

Aulas gav Frankrike Lyon, Lyon gav Frankrike ett landslag att förälska sig i. Och själv älskar le président Lotta Schelin. I går fick han en fråga om vilka spelare i andra lag som imponerat på honom under VM.

Ska ta revansch för semin

– Det finns japanskor och även amerikanskor, som Boxx, Krieger... och sen finns ju Schelin, men hon är redan i Lyon, och henne tänker vi behålla.

I dag spelar Lotta för att kunna komma hem till Rhône-dalen och visa sina lagkompisar en medalj. Sverige spelar för brons, för en fest, för att få fira. Och – det ska verkligen sägas – för att ta revansch för en likblek svensk semifinalinsats. Mot Japan blev de bortcoachade, bortspelade, bortgjorda.

I morgon kommer de hem med en bronsmedalj eller ingenting. Det här må vara en liten final, men den gör stor skillnad.