Bank: AIK är ett trubbigt kollektiv – ”Åtvid” kan inte sluta göra mål

FOTBOLL

ÅTVIDABERG. Två gamla bekanta visade ­Andreas Alm och AIK hur långt det är till toppen.

Problemen? Gamla bekanta, de också.

De har sitt arbete, de har inte mycket mer.

Om ni undrar hur fint de kan må i Åtvidaberg en regnig lördag i juli skulle ni varit här i går.

– Vi älskar Bruket! ekade från träläkt­arna, laget gick runt och körde vågen med sin hemmapublik, och medan AIK deppade ute i omklädningsrummet satte sig ÅFF-tränaren Andreas Thomsson i klubbstugan för att sätta en 2–0-seger i sitt sammanhang.

– AIK är det bästa lag som varit på Kopparvallen i år, sa han.

Sen insåg han att det behövdes en extra bisats:

– Kanske förutom oss själva, då.

”Aldrig upplevt sånt självförtroende”

Åtvidaberg ligger trea i allsvenskan nu, och de gör det eftersom de satte sig ner ­inför säsongen och bestämde sig för att inte vara rädda för den här serien. De höll ett möte under försäsongen, och när någon pratade om att ”vinna rätt matcher” protesterade de.

ÅFF ville vinna alla matcher, i alla fall här.

– Jag har aldrig upplevt den sortens självförtroende som vi har när vi spelar här hemma, sa Magnus Eriksson igår.

Han är född och fostrad AIK:are, men slussades (begripligt) ut för två år sen. ­Viktor Prodell hade Andreas Alm som ­tränare i City i ett och ett halvt år, men var ­inte bra nog för att ta steget till en storklubb.

AIK kom med hela sin armé

2012 är AIK ett kompetent, men trubbigt kollektiv, medan Eriksson och Prodell inte kan sluta göra mål för Åtvidaberg.

AIK kom med hela den svarta armén till Kopparvallen igår. Tåg och bussar rullade in i Åtvid, de var ett par tusen, och när de åkte hem igen visste de inte riktigt om de skulle vara mest besvikna över att de förlorat mot ÅFF med 2–0, eller att det faktiskt är en helt logisk beskrivning av var årets AIK står någonstans.

Första halvlek var två halvlekar. ÅFF började med att dra igång sitt snabba passningsspel, hela vägen från målvakten Gustav Jansson och framåt. AIK ­rörde inte bollen, och hade alla de ­problem man kunde se redan när Andreas Alm ställde ut laget.

Med Viktor Lundberg avstängd hade han inga anfallare alls – eller i alla fall ingen han tror på. Alltså fick Celso Borges och ­Robin Quaison, två ­fina men ­ofta felvända spelare försöka sköta anfallsspelet (när det ­inte fungerade fick Martin Mutumba ta klivet in och upp), medan Daniel Gustafsson var det ­enda möjliga djupledshotet.

AIK:s chans var alltså att försöka eta­blera sitt anfallsspel, att systematiskt pressa in bollen i mål.

Ett tag före paus såg de ut att vara på rätt väg.

Eriksson – en arbetshäst

Helgi Danielsson och Robert Åhman Persson är inget spelande innermittfält, men de var starka nog för att vinna boll och fördela enkelt, ut på kanterna. Hade de fått utdelning under den perioden (Danielsson missade öppet mål med en nick) hade de kunnat få med sig något hem från Östergötland.

Men det hade inte varit särskilt rättvist.

2012 är AIK två offensiva klasspelare ifrån att vara något annat än en 240-puttrande familje­bil som kommer att bromsa in någonstans på tryggt avstånd från guldstriden.

Åtvidaberg är kanske inte heller någon Ferrari, men de har faktiskt fler cylindrar.

Tom Pettersson var matchens spelskickligaste back igår, Amir Suljic var stundtals strålande som första uppspelspunkt, och framåt… ja, framåt har de seriens skarpast synkroniserade spelarpar.

Magnus Eriksson är en okomplicerad ­arbetshäst som slet så hårt att han låg ner ­ i fosterställning vid mittlinjen när AIK anföll på slutet. Viktor Prodell gör fina mål, men har framför allt en förstatouch som håller riktigt, riktigt hög klass. Hade han varit snabbare hade han varit en 20-miljoners­man.

Niklas Backman och (framför allt) Per Karlsson stred tappert, men de orkade ­inte hela vägen.

Frustrerade AIK:are vände hem

ÅFF gör en fjärdedel av sina mål sista kvarten. I går sköt Prodell ett klassinlägg på Erikssons panna, innan Eriksson jobbade fram en boll till Prodells högerfot.

Åtvidabergs FF–AIK 2–0.

Andreas Thomsson pratade med sina föräldrar som rest upp till matchen, Magnus Eriksson erkände att han varit rädd för att få en varning och bli avstängd till sin drömmatch på Råsunda – och ett par tusen tappra AIK:are åkte hemåt efter att ha sett sitt lag förlora rättvist och logiskt mot en nykomling.

De hade all rätt att vara frustrerade. Var de överraskade har de helt enkelt inte tittat tillräckligt noga.