Om en nerv förstör det här är det inte rättvist

Bank: Låter som att den där OS-förbannelsen vägrar ge med sig

Foto: SCANPIX
FOTBOLL

London. Vi ville bara höra två ord från Therese Alshammar:

Ur form? I form?

Vi fick två helt andra:

Skit också.

Jag ska inte ljuga här. Om det finns en enda svensk idrottare, alla kategorier, som jag vill se överst på en prispall så är det Therese Alshammar.

Hon är en av de största artister svensk idrott haft, en av dem som fått slita och slåss allra hårdast under en fantastisk karriär. Ofta mot andra, ännu oftare mot sig själv.

Det har varit hennes psyke, det har varit hennes omgivning, det har varit hennes hälsa och det har varit hennes baddräkt.

De här gången är det hennes kropp.

”En fåfäng bön”

En låst nerv i nacken, det låter som att den där OS-förbannelsen vägrar ge med sig. Jag minns hur hon slet med en förkylning i Sydney, hur den sänkte hennes självförtroende först, hennes simning sen. Therese är äldre nu, mer rutinerad. Jag är ingen läkare, och inte ens läkarna kan gissa om vi kommer att få se henne simma eller summa bra i London. Men jag vet att Therese Alshammar är äldre nu, med andra perspektiv och andra möjlighet att kunna stålsätta sig och sitt psyke. Hon kan fortfarande åka härifrån med en medalj, kanske till och med ett guld.

Om det låter som en fåfäng bön så skäms jag inte för det.

Det är det jag helst av allt vill se i det här OS:et - en lycklig Therese Alshammar. Om en nerv förstör det är det bara inte rättvist.