Bank: Jag vägrar att tro på något annat än ett vackert slut

FOTBOLL

LONDON. Det är så här elitidrott fungerar; skador, sjukdomar, nerver som hamnar i kläm.

Men Therese Alshammars? Nu?

Jag önskar så att det fanns en OS-gud – så jag kunde slå honom på käften.

René Tour är lätt att tycka om. En behaglig och brunbränd man på femtio och ett par år, en kompetent yrkesman, enkel att prata med.

Det var bara väldigt trist att behöva träffa honom igår.

Vi gick igenom säkerhetskontroller, åkte buss, gick igenom fler säkerhetskontroller, innan vi ställde oss mitt i det som på olympiskt språk heter ”internationell zon” för att vänta på Therese Alshammar. För första gången på länge skulle hon dyka upp och berätta för svenska journalister om hur allt egentligen står till.

Det gjorde hon inte.

Istället fick vi en läkare som heter René Tour, prat om nackstöd, elbehandlingar och nerver.

En sträng har gått av i svensk idrotts allra finast stämda instrument, och nu blir det ett OS till när Therese Alshammar inte riktigt vet om omständigheterna tänker ge henne chansen eller inte.

Det känns som en dyngsur örfil.

Det känns som en råsop i magen.

Det har alltid varit något i OS

Jag har suttit vid tillräckligt många bassänger i tillräckligt många världsdelar i tillräckligt många år och hört Therese Alshammar prata om stolpe-ut och missade chanser. Det var en förkylning och en omöjlig livssituation i Sydney, usla förberedelser inför Aten, en sprucken dräkt i Peking.

Alltid har det varit något.

I veckan som gick publicerade Frankfurter Allgemeine en fin intervju där Therese pratade öppet om sin OS-historia.

– Det låter kanske lustigt, sa hon, men själv tycker jag inte att mina OS har varit särskilt bra.

Therese Alshammar har vunnit tre OS-medaljer, hon är Europas mest medaljmeriterade kvinnliga simmare någonsin. Hon har, med olika stor avlastning, burit svensk simning på sina axlar under hela 2000-talet.

Det vore skit och skräp om de där axlarna inte skulle bära henne nu.

Therese har alltid varit en sökare, gjord i en märklig sorts mjukhård lera som är väldigt ovanlig bland de allra största och bästa.

Det räcker att läsa hennes meritlista för att förstå att hon är en vinnare, men den som följt henne på nära håll vet också att hon ofta slagits lika mycket med sig själv som med sina konkurrenter.

Hon har tänkt, hon har letat, hon har känt. Upplägget med tränaren Johan Wallberg verkar ha passat henne perfekt, inte bara för att det gjort henne till världsmästare utan lika mycket för att det gjort henne – i brist på bättre ord – lycklig.

Det är kanske fel att tycka att Alshammar och Wallberg förtjänar ett OS-guld – men de förtjänar i alla fall chansen att få chansen.

Vägen till OS inte perfekt

Therese kommer inte att gå i som favorit på någon distans här, men formtoppad har hon alla möjligheter att slåss om de allra finaste medaljerna på 50 fritt.

Och – det har hon alltså fortfarande.

Även om det gick som en isvind genom sommarhettan i OS-byn när vi hörde läkare och tränare prata om nerver och nackstöd, men vi ska verkligen inte måla alltför stora jävlar på allt för många väggar. Förstod jag René Tour och Johan Wallberg rätt så är det här en skada som egentligen bara har två lägen:

Om nerven inte längre är i kläm kommer hon att kunna tävla.

– Hon är ju sugen på att simma, sa Johan. Om vi får bort smärtan så är hon redo.

Grundträningen finns där, och även om en sådan här skada naturligtvis stör när den kommer så tätt inpå ett mästerskap så finns det stora skillnader mellan den ofärdiga Alshammar som lät sig definieras av sina simresultat för tolv år sedan och den erfarna Alshammar som kommer till London för att definiera sina simresultat.

Vägen till OS blir inte perfekt, men jag vägrar att tro på något annat än ett vackert slut.

Och om inte? Om det blir ett skit-OS till?

Såg glad ut

Det finns katastrofer och katastrofer, men igår kom jag att tänka på vad Kanadas ledning sa om konståkaren Joannie Rochette, som stod mitt i en personlig tragedi under OS 2010:

– Det finns tre alternativ. Antingen så åker hon bra. Då kommer vi att älska henne. Eller så åker hon dåligt. Då kommer vi att älska henne. Eller så åker hon inte alls. Och då kommer vi ändå att älska henne.

Therese Alshammar är i London nu, hon dras med en skadad axel men igår kväll såg hon glad ut, och det är fortfarande långt kvar innan hon ska slåss om den enda medalj hon aldrig vunnit.

Antingen simmar hon, eller så simmar hon inte.