”Jättesmäll för svensk simnings självkänsla”

Simon Bank om Sjöström och Lochtes OS-missar

FOTBOLL

LONDON. Konungen är död, länge leve konungen.
Det tog Ryan Lochte fyra år att detronisera Michael Phelps.
Det tog honom ett dygn att lämna tronen själv.

Ibland går det lite för snabbt i OS-världen, ibland skyndar vi lite för mycket med etiketterna.
Ryan Lochte, den amerikanska drömmen personifierad – komplett med bettskena med diamanter och Ralph Lauren-leende – slog kompisen Michael Phelps under OS första dag, och det räckte för att vi skulle få för oss att han var en ny Phelps.
Det var han inte.
Det är han inte.
Vad Phelps gjorde i Peking var att mata oss fulla med fantastiska ögonblick; den där Lezak-spurten i lagkappen, millimetermiraklet mot Cavić på 100 fjäril. Oförglömligt, magiskt, tatuerat i idrottshistorien för hundra år framåt.
Ryan Lochte slog en halvpensionerad Phelps med en halv bassäng i lördags, och vi tog det som intäkt för att han skulle fortsätta där det loppet slutade. Istället har han två gånger på ett dygn blivit utklassad av en 20-årig pojke från Nîmes.
Yannick Agnel spurtade sönder Lochte totalt på lagkappens sistasträcka, och ikväll gjorde han om samma sak på 200 fritt.

Petade in nästa växel

Efter sista vändningen fanns det ett ögonblick, någon gång med 35 meter kvar, när det såg ut som att Lochte skulle börja närma sig – men det blev precis tvärtom. Agnel petade i nästa växel, det var som att se en motorbåt flyta iväg från fältet.
Det här är Agnels kväll, hans vecka. Han har aldrig varit i närheten av att slåss på den här nivån förut, inför den här publiken.
Agnel har formats i Nice, av tränaren Fabrice Pellerin, som också tränar Camille Muffat.
Alldeles nyligen intervjuades Pellerin om fransk simnings framtid, och han var inte särskilt optimistisk. Det pratades fortfarande för mycket om Laure Manadou och Alain Bernard, för lite om vad som kommit efter.
– Vi kan falla lika snabbt som vi kom till toppen, varnade han.
Det var fyra månader sedan.
Idag står Pellerin på toppen av världen med sina två adepter. Camille Muffat vann OS-guld på 400 fritt, Yannick Agnel simmade hem en episk lagkapp och följde precis upp med att utropa sig själv till simvärldens nye kung.
Phelps står inte kvar på den där tronen längre, kanske finns det inte ens en kung som är värd hans mantel.
Men det är väldigt underhållande att se alla kronprinsarna slåss.
•••
•••

”Jättesmäll för svensk simning”

Om nu Lochte sviker så finns det andra jänkare som fortfarande är jänkare.
När Missy Franklin var mil efter australiensiskan Emily Seebohm i försöken på 100 rygg pratades det om att hon kanske borde ge upp distansen.
Det gjorde hon inte.
Missy är ett unikum, hon är bara sjutton och har tillbringat hela livet i en bassäng – men hon är av den där amerikanska sorten att hon utan vidare skulle kunna hålla ett tal inför hela världen när utomjordingarna är på väg att invadera Jorden, och få oss att tro på henne.
Hon var en kvarts sekund efter Seebohm efter 50 meter. Sedan satte hon tänderna i ”C-bomb” och slog henne med sex tiondelar på vägen hem.
•••
•••
Och Sarah Sjöström? Vi visste det ju redan, tyvärr. Hennes frisim fortsatte på samma spår som i lagkappen. Hon pratar om att orken och fysiken finns, men att den inte kommer ut. På de tre sista längderna låg hon på splittar över 30 sekunder.
Att det inte är i närheten av världseliten är trist.
Att det inte är i närheten av hennes egen nivå är ännu tristare.
Hon har ett par lopp kvar att dra igenom i London, och jag önskar att hon gör det med glädje. Att toppningen misslyckats så fatalt – för henne och många andra svenskor – är en jättesmäll för svensk simnings självkänsla. Men det finns en tid för räfst- och rättarting och stenhård självkritik, och en tid för att simma OS-race på 50 och 100 meter fritt. Jag hoppas att Sarah Sjöström förmår göra det i rätt ordning.

•••
•••
Och om vi nu tyckte att det där som Yannick Agnel gjorde var chockartat…
…vad i hela världen ska vi då säga om Ruta Meilutyte?
En femtonårig flicka från Kaunas, som flyttat till England för att pappa ville det, kommer till OS och äter upp ett helt amerikanskt bröstsimslag som är så starkt att Jessica Hardy inte ens platsar. Rutas heroiska andra femtia kommer att vara bland det svettigaste vi får se under de här spelen. När hon väl kom i mål såg hon ut som att hon inte förstått vad som hänt.
Det är lugnt, Ruta. Du är inte ensam.