Bank: Dahlby vann kriget mot alla sorters spöken

Håkan Dahlby missade bara ett skott i finalskjutningen och knep silvret efter stor dramatik.
Foto: JIMMY WIXTRÖM
Håkan Dahlby missade bara ett skott i finalskjutningen och knep silvret efter stor dramatik.
FOTBOLL

Hur långt är det från stjärnorna till rännstenen? Precis lika långt som det är tillbaka.

Håkan Dahlby ställde aldrig in den där festen han lovade för fyra år sen.

Han sköt bara upp den.

Och på den sjunde OS-dagen sken solen som silver.

Håkan Dahlby skrek på sin mellanskånska, han lyfte geväret över huvudet, han hoppade, han log ett världsrekordstort leende, jag tror till och med att han tog ett par danssteg.

Dahlby hade två träff – och två namn – mindre än bondpojken Peter Robert Russell Wilson, men det såg inte ut som att det bekom honom.

Det här var en seger.

Det här var en glappkäfts gyllene revansch.

På lapparna vi fick stod det att den här finalen skulle avgöras igår på eftermiddagen, men för Håkan Dahlby började ju OS många mil och många år från här. Jag var i Peking 2008, vi hade flugit dit på flygplan och en matta av Dahlby-citat och det smällde högt när allt tog mark.

Hade vågat sticka ut

Håkan visste att han var världens bäste skytt, och talade om det för alla som ville höra på eller sticka fram en kamera.

Han älskade ljuset där uppe på scenen, utan att riktigt märka vad det gjorde med honom. Till slut handlade hans OS mer om ljuset än om att skjuta gevär mot lerduvor, och när det smällde så smällde det rejält.

– Ska ni arkebusera mig nu? frågade en tårögd Håkan Dahlby när allt rasat.

Det kunde han ge sig fan på att alla skulle.

Han hade vågat sticka ut, han hade vågat prata om guld, alla hade älskat honom när han pratade vitt och brett – men på tonläget efteråt lät det som om alla blivit personligen bedragna av Håkan Dahlby.

Där, för fyra år sedan, började den final som avgjordes igår.

Dahlby stod på botten då, men bestämde sig för att ta en spade och börja gräva sig uppåt.

Sköt skiten ur allt

Den enda chans en svensk skytt har att få rubriker mellan olympiska spel är att börja skjuta levande mål istället för lerduvor. Dahlby slog världsrekord, vann världscupen och tog hem EM-guld – allt det där hände i skuggorna – men till slut hade han grävt sig hela vägen hit.

Han stod på Royal Artillery Barracks i London, och skulle skjuta på OS-duvor igen.

Så länge som han hade chansen sköt han illa, men när han fick en gratischans att skjuta i finalen så var det som om han äntligen kunde gå ut och bara… skjuta.

Det var färdigsnackat, demonerna hade fladdrat iväg, förväntningarna var borta, det var ointagliga tre träff upp till ens en pallplats, och det enda som stod kvar där nere på planen var en skånsk kille med ett gevär, rödtonade glasögon och ett smittande leende.

Det räckte.

Håkan Dahlby var plötsligt bäst i världen igen, och den här gången såg alla på när han visade det.

Han sköt ner 49 av 50 duvor i finalomgången, och det är möjligt att han kände att han äntligen fått visa vem han egentligen är.

Jag tror inte att det är riktigt så.

Jag tror att Håkan Dahlby är precis lika mycket den Håkan Dahlby som vågade prata vitt och brett 2008, och inte orkade leva upp till det, som han är den övermännisko-Dahlby som sköt skiten ur allt igår eftermiddag.

Pussade geväret – och en hund

Han kunde lika gärna rasat ihop en gång till, men det gjorde han inte. Han kunde varit svag, men han lyckades vara starkast av alla.

Det var ju just det som gjorde den här prestationen så oerhört imponerande och sympatisk.

Håkan Dahlby har slitit i skuggan, men han klarade av strålkastarna också, och även om jag inte vet ett dugg om skyttevärlden så blev det igår tydligt att det inte bara var vi svenskar som höll på honom. När Håkan dansat klart fick han ärliga och uppriktiga gratulationer av alla och envar.

Jag antar att de förstod precis hur lång resan hit varit, att de visste exakt hur mycket Håkan Dahlby längtat efter det här.

Han pussade sitt gevär, han pussade sitt barn, han pussade funktionärer och volontärer, han pussade en hund, han pussade sin silvermedalj, sin fru och ett par av sina medtävlare.

– Fuck you! sa han till dem som tvivlat, rakt in i SVT:s tv-kamera.

Det var kanske lite fjantigt gjort, men det var väldigt tydligt att det var en del av en metod.

Håkan Dahlby har bestämt sig för att se den här resan som ett krig mot alla sorters spöken, inbillade och riktiga, och det kan vara en drivkraft så god som någon. Fråga Zlatan Ibrahimovic.

Jag tror inte att det var någon annans fel att han missade duvorna för fyra år sedan – men jag vet också att det inte var någon annans medalj som han hade runt halsen igår.

Sverige tog inte silver i går. Det var Håkan Dahlby från Askeröd – Anders grabb – som gjorde det, det var han som till slut stod högt upp på en prispall när hela Sverige såg på.

Grattis, glappkäft. Du vann.