Simon Bank: Jag håller på Tottenham i fotboll – men på Alshammar i allt annat

Efter halva finalen såg det ju ut som en dröm

Drömstarten räckte inte Therese Alshammar kom till OS skadad och det var länge osäkert om hon skulle kunna simma alls i London. Alla kort satsades på distansen 50 meter frisim. Det räckte hela vägen till final – väl där tog krafterna slut. Och Tessan slutade på en sjätte plats.
Foto: JIMMY WIXTRÖM
Drömstarten räckte inte Therese Alshammar kom till OS skadad och det var länge osäkert om hon skulle kunna simma alls i London. Alla kort satsades på distansen 50 meter frisim. Det räckte hela vägen till final – väl där tog krafterna slut. Och Tessan slutade på en sjätte plats.
FOTBOLL

En journalist ska hålla sig sval och neutral, helst inte ha några favoriter.

Men jag håller på Tottenham Hotspur i fotboll.

Jag håller på Therese Alshammar i allt.

Och ibland blir man ledsen.

Jag trodde att hon skulle lura oss allihop.

Eller, jag trodde det väl inte, men ett tag såg det ju verkligen ut som att Therese Alshammar rest sig, rullat undan stenen och klivit ut ur grottan som världens snabbaste simmare.

Den blixtrande farten ut från startpallen, tunneln genom vattnet, accelerationen de första tjugo meterna, och så den ­perfekta positionen där ute på en ytter­bana…

Efter halva finalen såg det ut som i en dröm.

Sedan kom verkligheten ikapp och ­förbi, den såg ut både som den imponerande ­Ranomi Kromowidjojo och som tre ­veckor med en nerv i kläm.

Therese Alshammar har lyckats med allt det som är allra svårast i sina femtiometerslopp i OS. Hon har satt tekniken, men inte hittat tillräckligt med fysisk explosivi­tet för att dra nytta av det hela vägen. De senaste veckornas skadestopp har gjort att hon inte kunnat bibehålla de där låga 24-­tiderna som hon gjort på träning och som hade räckt till silver, minst, igår.

Säg gärna att hon fick stryk av fem simmare, men först och främst fick hon stryk av sin skada.

Så sorgligt är det: Utan nervkrånglet ­hade hon stått på pallen igår.

– De sista 25 får jag inte ut det jag ska ur min simning, och det tror jag sitter rent fysiskt, sa Therese själv när allt var över.

Hon hade släpat sig ur poolen, gratulerat Marleen Veldhuis på vägen ut, och när hon kom fram dit jag stod var det som om hon fortfarande krigade med eller mot känslorna.

Det kommer skava i mig

Therese Alshammar har vunnit SM, EM och VM, hon har tagit OS-brons och OS-silver, men från och med nu vet hon att samlingen förmodligen inte kommer att bli komplett. Det är långt till Rio, det är ännu längre för en kvinna som alldeles snart ska fylla 35, och även om jag vet att ett OS-guld inte längre är det viktigaste i Therese Alshammars liv så kommer kanske tanken att skava lite i henne.

Jag vet att den kommer att skava i mig.

Jag vill alltid att Therese Alshammar ska lyckas med allt.

Hon är inte bara svensk simnings mest självlysande stjärna någonsin, inte bara en elegant simmare och en stor förebild för väldigt många väldigt unga kvinnor och tjejer. Det jag alltid tyckt mest om med henne är att det så länge var så uppenbart att hon bar på ett evigt pågående krig mellan sina styrkor och sina svagheter, och att hon nästan alltid vann.

Det kan vara svårt att relatera till övermänniskorna och fenomenen som är bäst i världen, men det har aldrig varit svårt att relatera till Therese.

”Håller på tills det är kul”

I höst flyttar hon till Locarno, vid ­Laggio Maggiores strand, för att vara en del av det elitlag som tränaren Johan Wallberg ska bygga tillsammans med tränarlegendaren Gennadij Touretskij.

Touretskij tränade det estetiska simmarfenomenet Alexander Popov, han var den som Ian Thorpe vände sig till när han ville göra comeback och simma sprint­distanser. Han är en excentrisk typ som betonar upptäckarglädje, inspiration och tanken att en avslappnad simmare alltid simmar snabbare än en som slåss.

– Jag tänker hålla på tills jag inte tycker att det är kul längre, sa Therese Alshammar igår.

Hon log men var ledsen, en sjätteplats i London var så mycket sämre än det kunde och borde blivit. Hela hennes OS-­historia är så mycket sämre än den kunde och borde blivit, och även om enskild­heterna ser ut som stolpe-ut och elaka omständigheter så går det förstås inte att titta på tolv års samlade OS-­besvikelser och skylla allt på otur.

Om det nu spelar någon roll.

Therese Alshammar har haft en osannolik karriär, men sannolikt får hon inget OS-guld att kröna den med.

Hon sa det själv i går, jag försökte att inte lyssna.

Om hon får en nytändning av att träna i Schweiz kan hon mycket väl bli världsmästare igen i Barcelona nästa sommar.

Och sen… ja, sen är det bara tre år kvar till OS i Rio.