Bank: En av 2000-talets bästa kvällar för ett svenskt landslag

FOTBOLL

LONDON. Lag kan göra stora matcher.

Matcher kan göra stora lag.

Om svensk handboll letat efter något att bygga på så hittade de det just i en kokande hall i östra London.

Om vi letat efter något att förälska oss i så fanns det precis på samma ställe.

Och äntligen fick vi svar på den eviga frågan om hur många fullvuxna, storväxta män som ryms i ett handbollsmål.

Om de är lyckliga nog: Femton.

När Niclas Ekberg skickar in 24–22 med tio sekunder kvar, när danskdödarbragden är signerad, förseglad och levererad, då rusar ett helt svenskt handbollslandslag in i Johan Sjöstrands mål.

Det skriks, det klappas, det hoppas, det kramas, och när Ola Lindgren haltat fram dit Dalibor Doder råkat hamna på mage så… ja, då visar han sin gubbstela lyckoruskärlek så gott han kan: Med en lätt spark i njurtrakten.

Det var så fint, alltihop.

Vi har vunnit segelguld och skyttemedaljer, men det finns inget Sverige älskar som sina lag – och det här var en av 2000-talets bästa kvällar för ett svenskt landslag.

Och tänk att det var just det här laget.

Det har funnits något pubertalt över dem, opålitligt, som om de sprungit runt i ett par år och letat efter en identitet. Sådant bygger man genom erfarenheter och definierande matcher, och fram till i går kväll var den senaste signifikativa svenska matchen ett missat, mediokert VM-kval i Montenegro.

Bragd byggd på struktur och strategi

Men nu? Hör här:

24–22 mot Danmark, mot europamästarna, i en kvartsfinal i OS.

Det var ett danskdrama, en supersvettig syskonduell, och för första gången på en evighet var det inte självklart vilken bror som var stor och vilken som var liten.

Det allra mest perfekta med matchen?

Att den inte var perfekt.

En sanning om den här generationen svenska handbollsspelare är ju att den inte är starkare än att den måste bäras av några få, starka ledare (och jag tänker väl mest på sådana som heter Kim) – men 24–22 mot Danmark var inga enskilda spelares verk.

Det var en bragd byggd på helt andra ­saker; struktur, strategi, psykologi, ­Skövdebor.

Sverige gick ut och spelade det där som de vill kalla ”skevt 5–1-försvar”. Det betyder att Jonas Källman och Fredrik Petersen turades om att vare ena jobbiga jävlar just i den zon där Danmarks dynamo Mikkel Hansen vill bygga spel.

Ola Lindgren och Staffan Olsson har fått ungefär lika mycket kritik som den danske förbundskaptenen Ulrik Wilbek fått hyllningar, men de var värda varsin kärleksfull njurspark i går, både för sin grundstrategi och en coachning där de använde bänken när bänken behövdes.

Källman var enorm, Petersen perfekt, och bakom var det centrala försvarsblocket så starkt och elakt att Johan Sjöstrand bara behövde försvara halva sitt mål i första halvlek.

– Nu är det nästan så att Hubbe räddar oss när han gör sina sinnesräddningar, sa Kim Andersson efteråt.

Jag vet inte om han var medveten om det poetiska anslaget i ordet ”sinnesräddningar”, han var rätt trött. Men han hade rätt.

Skövdebon gav Sverige trygghet

”Hubbe” heter Johan Sjöstrand. Han kommer från Skövde, spelar i Barcelona, gillar trav, snus och Guns ’N’ Roses och hatar frukt. I första halvlek i går såg han ut som världens bäste handbollsmålvakt.

I andra halvlek var han ännu bättre.

Strukturen, försvaret och Skövdebon gav Sverige rätt sorts trygghet och rätt sorts utstrålning. De har haft den förut i den här turneringen, men bara i sekvenser och glimtar. På samma sätt har Danmark kommit bakifrån och vänt matcher på ren urstyrka.

När hallen kokade som värst, mitt i andra halvlek, trodde jag fast och fullt att vändningen bara var ett par anfall bort.

Matchen började röra sig åt fel håll. Andreas Nilsson fick två minuter, Sjöstrand hade otur på en straff, Doder sköt över, Mikkel Hansen satte fyra bollar i rad, domarna skiftade fot och den väldige Kim Andersson fick se danske målvakten Niklas Landin k l i s t r a tre raka skott.

18–18, otäck trend, dansk boll.

Där någonstans fick det här svenska landslaget formulera vilka de egentligen vill vara.

Jag tror inte att det handlade så mycket om att vinna folkets respekt som att vinna sin egen.

Ett lag värt att älska

Det var så vidrigt nervdallrande underbart att se dem gå rätt väg. När Niclas Ekberg gjorde de avgörande målen, när Danmark aldrig kom till avslut, när hela bänken dansade in i en blågul lyckohög inne i målet – det var som att bli nyförälskad i en gammal kärlek.

Och vad betyder det?

– Oerhört mycket, sa Kim Andersson.

– Jag har aldrig slagit Danmark på a-nivå, erkände Kim Ekdahl Du Rietz.

– Vi bygger inte svensk handboll på en kvartsfinal, sa Tobias Karlsson.

Kanske inte, men man kan vinna tillbaka sitt folk på en.

När Sverige spelade VM i fjol följde jag turneringen från Frankrike, och fick en fascinerande insikt. När tidningarna skrev om Sveriges storhetstid, om det där laget vi älskade så mycket, så skrev de inte om fina spelare.

De skrev om grisar. De hatade oss. Ur ett franskt perspektiv var Wislander, Lövgren, Olsson, Lindgren och alla dom ena vidriga vinnarskallar som vägrade förlora.

För tolv år sedan såg jag Sverige förlora en OS-final, i morgon ska jag se dem försöka gå till en ny, i går såg jag dem ta revansch på allt och alla.

Ett lag värt att hata är de inte riktigt än. Men jag tror att de precis blev ett lag värt att älska.