Bank: Gör allt som är mänskligt möjligt för att anställa Pia till EM

FOTBOLL

LONDON. Hur går man vidare när man vunnit OS-guld inför 80 000 människor på Wembley?

Äh, det vet du ju.

Pia kom hem, för vi längtar efter dig.

När Abby Wambach hade hämtat en amerikansk flagga, Megan Rapinoe börjat gråta och Hope Solo kastat slängkyssar åt alla som ville ha – då stod Pia Sundhage mitt på planen och bara tittade.

Blicken vandrade ett varv över de fullsatta läktarna, för en stund såg det ut som att hon hyperventilerade.

Pia Sundhage hade tagit ett steg till på den där resan som började i ett pojklag i Ulricehamn i en annan tid och en annan värld.

Jag ville så gärna veta vad hon tänkte på.

Tiden är som den är, men världen har Sundhage varit med om att förändra, och i går ledde hon ett av världens två bästa lag inför 80 000 åskådare på världens mest klassiska arena. Inte bara det – de levde upp till inramningen också.

När Japan blev världsmästare förra sommaren var det ju inte bara en skräll och en vacker historia. Det var en knuff mot en ny riktning för hela fotbollsvärlden.

USA tvingades bli bättre

Damfotbollen har haft sina vägskäl, ett tag var den på väg mot en återvändsgränd av fysisk kraftfotboll. Så kom Japan, med sitt sympatiska fotbollslag och fotbollsspel, och vred världen åt ett annat håll.

– Deras sätt att spela är framtiden, sa Pia Sundhage i natt.

Hon hade en guldmedalj då, Pia, och hon har förtjänat varje gram av den.

Men om USA är bättre än Japan nu så är det för att Japan var bättre än USA då.

De tvingades bli bättre tekniskt, skickligare på att hålla i boll, intelligentare i hela sitt spel. Pia Sundhage pressades att vilja mer, att försöka utveckla och utmana sina spelare lite till.

I går var det tentamen.

Pia Sundhage balanserade om mittfältet. Shannon Boxx startade i stället för Lauren Cheney, vilket gjorde att Carli Lloyd kunde kliva ett steg högre upp och fräsa runt bäst hon ville.

Hur det gick? Lloyd gjorde båda USA:s mål.

Det vore synd att säga att Wembley kokade – det var landslagsfotboll mellan två lag från andra världsdelar – men vi satt mitt bland 80 000 andra som levde med och njöt av spektaklet och av en sport som utvecklats så oerhört mycket på väldigt kort tid.

Å ena sidan var skillnaden mellan lagen enorm.

Å andra sidan var skillnaden mellan lagen en kvinna som heter Hope Solo.

Där Japans försvar för första gången under turneringen visade upp de svagheter som finns där, både när de ska anfalla och försvara, så räddades USA flera gånger om av sin självlysande målvakt.

”Del av något stort på damsidan”

Om ni vill ha en bild av kvalitetsnivån så fanns den i en sekvens i första halvlek:

Homare Sawa klackskarvade ut bollen till Nahomi Kawasumi, som slog ett perfekt inlägg. Yuki Ogimi nickade, och Hope Solo gjorde en vansinnig enhandsräddning upp i ribban. Drömfotboll.

Japan berövades en solklar straff när Tobin Heath tog med handen, de låg under med 2–0 med en halvtimma kvar, men de hade moral nog för att pressa USA hela vägen hem.

Japan är världens mest sympatiska fotbollslag, men de är inte bäst. Inte längre.

Pia Sundhage har fört USA till toppen igen. Hon är så älskad och skarp och omtyckt och briljant att det inte ens är en åsikt att tycka att Svenska Fotbollförbundet borde göra allt som är mänskligt möjligt för att anställa henne inför EM nästa sommar.

Det är klart att de ska.

Sundhage kan rimligen inte få bättre förutsättningar än hon har i USA, men hon drömmer om att någon gång leda Sverige. Vi är många som delar den drömmen. Och Pia Sundhage vet ju att drömmar kan bli sanna.

Alldeles nyss fick hon låtsas vara pojke för att få spela fotboll hemma i Ulricehamn. I går stod hon och lät blicken vandra över fullsatta läktare efter att ha vunnit sitt andra OS.

Sent i natt kom Pia ut till oss för att svara på frågor. Hon var lycklig och trött, men egentligen var det mest en sak jag undrade:

Vad tänkte du på, där ute?

– Jag påminde mig själv om att jag var på Wembley. Jag tänkte på att det var final och att spelarna fått sitt guld.

USA:s förbundskapten pausade lite.

– Det är svårt att förklara känslan på engelska… det är svårt på svenska också, men jag kände att vi är en del av något stort på damsidan. Och att vi bara är i början av något fantastiskt.