Bank: Äntligen har hon fått sitt drömjobb

Just den här helgen skulle ju varit vikt för andra, egentligen.

USA:s damlandslag skulle inleda sin ”Victory Tour” för att fira OS-guldet, det skulle spelas match mot Costa Rica uppe i Rochester, superstjärnan och Rochester-tjejen Abby Wambach hade bjudits in för att inviga Wambach Way, en gatustump som döpts till hennes ära.

Men nåt annat dök ju upp istället.

När Wambach nickade in 2–0 i mitten av första halvlek, på sin egen arena i sin egen hemstad, tänkte hon inte fira själv. Hon rusade ut till sidlinjen, fram till sin förbundskapten, och gav henne världens största kram. Hela laget gjorde samma sak, till och med den egensinniga målvakten Hope Solo löpte hela vägen från eget straffområde för att vara med.

Det var Pia Sundhages mål, Pia Sundhages kväll – och världens bästa fotbollslandslag ville visa att de var Pia Sundhages lag.

– Pia lät oss vara individer, samtidigt som hon visade vad ett LAG är. Hon ledde oss till två guld, ett silver, och vi spelade vacker fotboll, meddelade Hope Solo.

Hon utvecklade USA

Efter fem år, två OS-guld, en VM-final och elva titlar totalt är det så Pia Sundhages status ser ut på andra sidan Atlanten.

Om den amerikanska filmbranschen någonsin blir redo för ett hjälteporträtt av en lesbisk socialist från Europa så vet de vem det kommer att handla om.

Under Sundhage har USA spelat tre riktigt stora finaler, jag har sett allihop på plats och sett det som är allra mest imponerande med hennes prestation de senaste fem åren.

Det är inte att hon vunnit – utan att hon gjort det på olika sätt.

Fotbollen är satt i förändring där ute i den stora världen. För bara ett par år sedan kunde det räcka att satsa hårt på rå fysik för att vara bäst. Sedan vred sig sporten, nya lag med tekniska, passningsskickliga spelare ändrade spelplanen. Omställningsfotboll, snabb fotboll.

Tyskland missade tåget, gjorde tokfiasko i hemma-VM och missade OS.

Pia Sundhage såg, utvecklade sitt USA, och vann OS-guld.

Hon tog de kvalitéer som fanns i USA, som alltid funnits i USA (modet, vinnarskallarna, styrkan) och tillförde något annat. Hon förstärkte de mentala strukturer som behövde lyftas, hon sprängde de som skulle förstöras.

Det var det som Hope Solo pekade på igår.

Och det är bland annat därför det ska bli så oerhört spännande att se Pia Sundhage komma hem igen.

Behövde en ny röst

Hon har sämre koll på allsvenskan och de svenska spelarna än många andra alternativ. Det är mycket möjligt att det finns tränare – eller, det gör det förstås – som är bättre anpassade för att ta över ett svenskt landslag just nu.

Men jag vill inte ha dem.

Jag ser hellre att ett svenskt landslag anpassar sig efter en ledare som vet exakt vad som krävs för att vara bäst i världen.

Pia Sundhage har redan tränat varenda flicklandslag som finns i Sverige, men 2005 fick hon inte chansen att ta över a-landslaget. Förbundet valde att satsa på Thomas Dennerby efter Marika Domanski-Lyfors, en bekvämare och säkrare lösning.

Då, för sju år sedan, hade Sverige ett färskt VM-silver i innerfickan. Man ville inte förändra saker, man ville fortsätta på en inslagen väg.

Den vägen tog slut alldeles nyss.

Med ett knappt år kvar till EM på hemmaplan behövde svensk landslagsfotboll en ny röst och en ny ledare, en som kan demontera ett lag, välja ut vilka bitar som ska behållas – och bygga ett nytt.

Det har de fått.

Älska utmaningen

Sverige är inte USA, det ska vi ha väldigt klart för oss. Sundhage kommer till en verklighet med mindre resurser, både sportsligt och ekonomiskt. Hennes kvalitéer som lagbyggare, kulturbärare och inspiratör behöver vi inte oroa oss för. Hennes tunga jobb blir att utveckla passningsspelet såpass mycket att Lotta Schelin slipper springa ensam längst fram.

Pia Sundhage kommer att älska den här utmaningen, och vi kommer att älska att se henne försöka. För några veckor sedan stod hon i mittcirkeln på Wembley och hade lett ett lag till OS-guld. Jag frågade vad hon tänkte på, och hon pratade om framtiden:

– Jag kände att vi är en del av något stort på damsidan. Och att vi bara är i början av något fantastiskt.

Nu börjar den fantastiska fortsättningen här, i Sverige.

Pia Sundhage har stått längst fram i svensk damfotboll i fem årtionden, nu har hon äntligen fått sitt drömjobb.

Hon är långt ifrån den enda som drömt om att se henne där.