Bank: I kväll ser vi den första av möjligen tre SM-finaler

Nä, vi ser ingen sol som stiger över Råsunda. Vi ser september, iskalla kastvindar, mörker och förmultnelse, en säsong och en gammal risig arena med en fot i graven.

Man ska tycka om den här tiden av året för att man kan sitta i den ena eller andra yogaställningen, med en designmugg full av te i knäet och en god bok på högkant, medan rusket river på andra sidan fönstret.

Ja, eller så drar man rakt ut i mörkret, rakt in i elljuset, och går på världens mest levande fotboll.

Fyra lag slåss om Lennarts pokal, och i kväll spelas den fösta av möjligen tre SM-finaler (AIK ska möta Malmö och Häcken också).

Vi vet var vi har AIK.

AIK är välorganiserat, hårdarbetande, ett defensivt klokt kollektiv som lägger till kreativitet (Borges), fart (Gustavsson), kvalité (Bangura), karaktär (Turina) och shåw (Mutumba).

Vilka möter AIK?

AIK är såpass tryggt att en spelare som Per Karlsson kan gå igenom en halv säsong och växa till en stjärna, utan att det egentligen märks.

När AIK är dåligt är de tröga och trubbiga men fortfarande ett fotbollslag. När AIK är bra slår de Lech Poznan med 3–0.

Jo, vi vet var vi har AIK, vi vet hur de kommer att spela på Råsunda i kväll och vi vet hur det kommer att låta när de gör det.

Vi vet bara inte vilka de möter.

Elfsborg har tappat tio poäng till Häcken på sex omgångar, de har tagit en poäng på sina senaste nio seriematcher på gräs, och gräs-tabut är så inristat att Jörgen Lennartsson inte ens försöker mota bort spöket längre.

Boråsarna bytte spår i vintras. Magnus Haglunds bollinnehavsfotboll var utvecklande och intressant, det var roligt att se Elfsborg spela – men oftast vann de inte mer än bollinnehavet.

Under Lennartsson skulle de bli annat. Mer cynism, större tydlighet, rakare spel och mer poäng. Elfsborg blev mer likt alla andra lag i allsvenskan, de såg bara bättre ut än alla andra.

Nu är de inte det längre. Visst, de har haft otur med skador, men någonstans borde det också finnas en osäkerhet kring vart de är på väg, varthän det här nya spåret, med kontringsfotboll istället för dominans, egentligen bär.

Det får vi inte veta i kväll, sånt måste få ta tid.

Men när de går in i ljuset och mörkret på Råsunda – utan Stefan Ishizaki, med ett kokande Norra stå i ansiktet – så kommer vi att få en väldigt tydlig signal om vilken sorts lag Elfsborg är 2012.

Känns knappt igen

De har varit som bäst när de lyckats kombinera stabiliteten och lugnet hos Anders Svensson och Stefan Ishizaki med ljudet av små, trippande fötter, men nu är Ishizaki borta och resten av laget har roterats runt så att man knappt känner igen det längre.

Det skulle förvåna mig mycket om något av lagen vinner den här matchen på mitten (det skulle faktiskt överraska mig lite om något av laget vinner över huvud ­taget), helt enkelt eftersom jag har svårt att se något av lagen förlora den kampen.

Nej, det här avgörs i två straffområden. Ett där Daniel Majstorovic ska klättra på David Elm i en match som lika gärna hade kunnat gå i en järnbur och utan regler – ett där Jon Jönsson och Andreas Augustsson ska försöka hålla koll på var Mohamed Bangura befinner sig i 90 minuter plus stopptid.

Förlust för Elfsborg betyder mer

Var pressen ligger?

Den ligger förstås överallt. Den ligger som en gul, svart tjockdimma över Råsunda.

En förlust för AIK skulle betyda att de kan hamna fem poäng – eller fem och en halv, om vi ska vara ärliga – efter Hisingståget Häcken. Men de skulle fortfarande vara ett gediget, hyfsat formstarkt fotbollslag med mycket att se fram emot i höst.

En förlust för Elfsborg skulle betyda mycket mer. Då har gräskomplexet hamrats in en bit till, osäkerheten satt sig som en flisa under nageln, formkurvan förvandlats till ett streck från tak till golv. Då är de kanske inte färdiga för det här riktigt än.

Det har gått fjorton månader och nio försök sedan Elfsborg vann en allsvensk match på gräs senast. De vet det mycket väl. Men de vet förstås också exakt var de befann sig när de gjorde det.

De var på Råsunda, de mötte AIK.