ÄNTLIGEN, ELFSBORG

Bank: Väntan har känts som en evighet – nu hade Elfsborg dukat för guldpartyt

GULDGOSSE Anders Svensson fick fira sitt andra SM-guld sedan hemkomsten till Borås. Här tar han emot fansens jubel och spexar inför supportrarna.   GULDGOSSE Anders Svensson fick fira sitt andra SM-guld sedan hemkomsten till Borås. Här tar han emot fansens jubel och spexar inför supportrarna.

Vi hade pratat så mycket om dramatik, men till slut fanns ingen alls.

Den bäst skötta klubben satte ihop det bästa laget och fick lyfta den finaste pokalen.

Till slut blev Elfsborg svenska mästare i fotboll igen.

Joggandes.

Anders Svensson lät Niklas Hult hjälpa till med pokallyftet, den briljante bonnlurken Stefan Andreasson kärleksslogs med alla han såg, Kevin Stuhr Ellegaard fick äntligen en dansk öl i näven, och den nyopererade Amadou Jawo kunde kasta kryckorna och gå.

– Jag är frisk, sa han.

Senast Elfsborg vann guld hade de väntat i 45 långa år. Den här gången hade de väntat i sex år som kändes som en evighet.

Nu stod 16 000 sjuhäringar med gula och svarta färger på läktarna, på planen, överallt, och drack varje sekund av en kväll då de äntligen lyckats leva upp till löftena.

De hade dukat fint här.

Elfsborg delade ut pressackrediteringarna i guldkuvert, komplett med tidsprogram för kvällens guldfirande, och speakern välkomnade bollpojkarna till Borås arena för att ”fira det här med Elfsborg”. När allt kom omkring så brydde de sig inte så mycket om vilket gult och svart lag som ordnade festen, så länge som den blev till.

Elfsborgs motor mullrade igång

AIK körde över Malmö FF framlänges och baklänges, målrapporterna gick som viskningar och sus över läktarna här, och sedan spelade inte resten någon roll.

Dramatiken levde i en halvtimme, och under den halvtimman var det en bra fotbollsmatch i Borås. Åtvidaberg är ju ett tillräckligt skickligt konstgräslag för att sätta ihop passningssekvenser, och tillräckligt smart för att använda dem till att försöka hitta sårande bollar i djupled. Mattias Mete och Viktor Prodell hade varsitt fint läge innan Elfsborg fick igång sin motor.

När den väl mullrade igång så rullade den ut på en motorväg på högerkanten.

Stefan Ishizaki började där ute, men rörde sig hela tiden inåt och tog vänsterbacken Jesper Arvidsson med sig. Ibland använde Lasse Nilsson den där ytan till att båglöpa sig till djupledsspel, men oftast var det högerbacken Johan Larsson som kom i Cafú-löpningar gång på gång på gång.

Efter en halvtimme slog han ett inlägg som Ishizaki styrde in vid första stolpen. Det var sjunde gången i år som Ishizaki gjorde ett 1–0-mål, det var kanske tionde gången i matchen som Larsson forsade fram på kanten.

En briljant bonnlurk

Jag blev varm i hjärtat när jag såg det, och jag berättar gärna varför.

Jag var femton år när jag började skriva om sport i Borås Tidning, och när man är femton år behöver man både hjälp och skjuts. Vecka ut och vecka in åkte jag de fyra milen mellan Kinna och Borås i Magnus bil. Magnus bodde i Kinna, han skrev i BT, det var 1990 och jag minns att han och hans tjej Katarina precis hade blivit föräldrar för första gången.

Magnus heter Larsson i efternamn, det var hans grabb som sprang sönder Åtvidaberg i första halvlek.

Elfsborg gjorde 1–0, AIK gjorde 2–0, och det spelade ingen roll att Åtvid till slut fick ett kvitteringsmål: Vi hade gott om tid till att fundera på vad det är som gör Elfsborg till Sveriges bästa fotbollslag.

Det bästa svaret?

En briljant bonnlurk.

Det är ju vad jag brukar kalla sportchefen Stefan Andreasson, av det enkla skälet att det är precis vad han är. Stefan har levt närapå hela sitt liv i Elfsborg, i en stad som byggts på knalleanda och företagsamhet. Han har plockat de bästa bitarna ur Borås, och kompletterat det med en utblick och en visionär förmåga.

Det var Andreasson som lockade hem erfarenheten och elakheten som vann Elfsborg ett SM-guld 2006, det var Andreasson (med stöd av den intelligente klubbasen Bosse Johansson) som aldrig greps av kortsiktig panik när Magnus Haglund var pressad under sin tid, det var Andreasson som fick hela Smålands talangbank att välja Elfsborg.

Och det var Andreasson som mest hela natten hoppade runt med champagnesur kostym och kärleksslogs med allt och alla.

Om det funnits tillfällen då klubbledningen i Elfsborg fattat fel val så vet vi nu att de alltid fattat dem av rätt skäl.

Varje gång som Elfsborg förlorat en spelare så har det funnits en välscoutad ersättare på ingång. Så fungerar långsiktighet, så når man framgångar.

Värt väntan

Alldeles nyss var Elfsborg ett lite gnälligt lag som tyckte att det var fusk att vinna fult.

I dag är de ett lag med precis rätt sorts blandning av lagom attraktiva ryggradsspelare (Ishizaki och Anders Svensson förstås, men också Jönsson, Elm, Ellegaard) och strävsamma talanger (Hult, Claesson, Hiljemark, Larsson). Den generöse, engagerade Jörgen Lennartsson har gett en välbalanserad trupp en välartikulerad spelidé som ställer mindre krav.

I fem års tid har vi pekat på Elfsborgs unika spel och trott att de ska jogga hem serien.

Det sjätte året började de spela och springa som alla andra. Bara bättre.

De vann på konstgräs i Borås, de vann i gyttjan mot Gais, de vann i regnet mot Mjällby. Igår spelade de oavgjort och vann alltihop.

Läktarna exploderade i guld och svart, Anders Svensson, 36, lät Niklas Hult, 22, lyfta Lennart Johanssons pokal, och Elfsborg var svenska mästare i fotboll igen.

Mitt i kaoset såg jag till att inte missa när Johan Larsson slet sig loss för att rusa upp på läktaren och ge bort sin mästartröja.

– Jag gav den till morsan, sa Johan. Hon har alltid funnits där, jag ville ge något tillbaka.

Mammor är som fotbollsfans på det viset. Ibland dröjer det sex år innan de får något tillbaka.

Ibland tycker de nog att det är värt det.

SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR

Populära bildspel via Shootitlive