Bank: Oviktigt – men ändå så viktigt

Barça forsätter läcka – och Real åker till Manchester som ett skrämmande lag

En skugga av sig själv  Nederlaget mot Real Madrid i går var Barcelonas andra på en vecka – och katalanerna har nu förlorat fler matcher i tät följd än vad de gjort på fem år.
En skugga av sig själv Nederlaget mot Real Madrid i går var Barcelonas andra på en vecka – och katalanerna har nu förlorat fler matcher i tät följd än vad de gjort på fem år.
FOTBOLL

LONDON. Ett krängande katalanskt skepp ­åkte till Madrid för att få ordning på ­skutan.

Att FC Barcelona gått på grund är ett ­litet problem.

Det stora är att skrovet alltjämt läcker.

Av allt oviktigt är fotbollen viktigast.

Av alla oviktiga matcher var den här viktigast.

Jo, det räckte ju med att se en Valdes-tjurrusning vid slutsignalen – eller en Iniesta-varning för protest – för att förstå att det här var en betydelselös match som betydde något.

Det visste vi redan långt före avspark.

I fredags rapporterade journalister från en välbesökt presskonferens ute på Sant Joan Despí i Barcelona, där tränarvikarien Jordi Roura svarade på frågor inför veckans andra klassiker.

De allra flesta berättade om hur Roura pratade. Ett fåtal berättade dessutom om när han inte längre klarade av att göra det.

När tränarassistenten fick en fråga om sin chef, kollega och vän Tito Vilanova var han helt enkelt tvungen att avbryta sitt resonemang mitt i en mening.

– Vad jag vet är att han lyckligtvis mår mycket bra, att han är full av liv, att behandlingen fortsätter och att det gör oss glada och hoppfulla och…

Jordi Roura tystnade i 39 sekunder, medan han kämpade mot tårarna.

– …vi hoppas att han blir frisk och snart är tillbaka.

Måste hitta tillbaka igen

Det finns viktiga och oviktiga saker, och ibland är de intimt förknippade med varandra. Europas bästa fotbollslag har förlorat tre av fyra matcher för första gången på fem år, på de tre matcherna mot Milan och Real Madrid har Leo Messi skjutit totalt ett skott på mål – och även om det är för tidigt att hamra fast slutet på era så är det uppenbart att Barcelona just nu saknar den kollektivt viktigaste egenskapen som en gång satte upp dem på världens fotbollstron.

Automatiken finns inte längre.

Från folkrace till formel 1

När Tito Vilanova tog över inledde han sin tid med små, subtila förändringar. Trianglarna fanns kvar, men de var ofta mer utdragna. De varierade mer, spelade längre, drog isär spelet. De till och med sköt utifrån emellanåt. Ett halvår senare handlar det inte längre om att hitta ett nytt spel, utan om att hitta tillbaka till det gamla.

Men utan tränare Tito? Utan chefsideolog Xavi (plågad av skada, stod över i går)? Utan en formstark Messi?

Reflexer är beroende av trygghet, och det finns mindre trygghet i Barcelona nu än det gjort på evigheter. Det var därför passningstempot sjönk till nollpunkten i Milano, det är därför deras defensiva brister blir så oerhört tydliga en lördagseftermiddag i Madrid.

Den här gången mötte de ett roterande men ramstarkt Real Madrid, som ställde upp lika rakt och kompakt som Milan gjorde på San Siro.

Mot Manchester United skickade José Mourinho ut ett presspelande lag (snitthöjd 60 meter upp i planen), mot Barça väljer han oftare det djupa spelet (34 meter i första cupmötet).

De vilade där den här gången också, och när djupledslöpningarna kom, från ytterbackar eller mittfältare, så plockade de upp dem varje gång.

Första halvlek var en sömnig armbrytning mellan ett duktigt och bollförande Barça och ett blixtkontrande Madrid. Morata var lysande som vänsterytter, Messi gjorde mål för sextonde ligamatchen i rad, men det var mest av allt en försiktigt framflödande föreställning.

Sedan kom Cristiano Ronaldo in, och förvandlade det här från folkrace till fotbolls-formel 1.

Den sista halvtimmen var en explosion, och det var Real Madrids pomadaportugis som tände elden. Varje bollkontakt sände en elektrisk chockvåg genom allt och alla som var i närheten.

När Ronaldo var färdig stod Bernabéu upp och sjöng José Mourinhos namn, och om ni har koll på hur den portugisens publikrelation sett ut det senaste året så förstår ni hur tungt det väger.

Real Madrid åker till Manchester med ett lag som skräms och med en superstjärna som spelar på en egen nivå för närvarande.

Maskerar inte längre sina brister

Och Barcelona?

De borde fått straff när Sergio Ramos dumkapade Adriano på stopptid. De kunde fått oavgjort, de fick ett Messi-mål och de gjorde faktiskt en helt okej insats.

Visst, presspelet är inte vad det varit. Visst, de använder fortfarande för många tillslag lite för ofta. Och visst, det går att efterlysa lite mer direkthet och konkretion när de väl ger sig av på måljakt.

Automatiken och reflexerna fungerar inte fullt ut, och Jordi Roura saknar kanske både statusen och energin för att lirka in luft i seglen igen, men det är inte modellen det är fel på.

Det Barça som pressade Real Madrid på bortaplan kan göra både två och tre Camp Nou-mål mot Milan.

Men för ett lag som inte längre maskerar sina brister på defensiva fasta situationer, för ett otryggt kollektiv som släppt in mål i sina tretton senaste matcher, räcker ju inte ens det.

Det är en vecka kvar till Milan-manglingen, det är en månad kvar tills Tito Vilanova är tillbaka i Katalonien igen.

Han vill hinna hem till säsongsspurten. Han kan komma hem till svanesången över en era.