BANK: Irlands problem 10 gånger större än Sveriges

FOTBOLL

En back som precis gick sönder? En anfallare som precis blivit hel?

Äsch. I-landsproblem.

Irlandsproblemen är alltjämt tio gånger större.

Om en klubb vunnit bandy-SM, gått till handbollsslutspel och gått upp en hockeydivision på en och samma söndag så är det väl så här det blir på måndagen.

Sveriges fotbollslandslag lånade Hammarbys hemmaarena igår. När de kom dit var den grön och vit.

– En isande vår, sa Erik Hamrén och drog bandymössan över öronen.

Och ja… om det här är Söderstadion vill jag nog inte veta hur det ser ut i norr.

Det är dags att glömma jippokvällarna mot England och Argentina, det är hög tid att stoppa undan galaföreställningen mot Tyskland en bit ner i minnesarkivet. Om tre dagar ska Sverige möta Irland i en annan sorts match, med helt andra förutsättningar. Erik Hamrén får ta fram borsten och leta upp sin skarpaste skyffel, för han har ett landslag att gräva fram ur snön.

Omständigheterna har ju gjort det både svårt och enkelt för honom.

Han vet att han har problem, men han vet också exakt var de där problemen finns och hur han ska lösa dem.

– Det har hänt något väldigt tråkigt, sa han före träningen igår, och det lät som om spelarbussen frontalkrockat med Zlatan Ibrahimovics flygplan på vägen till Söderstadion.

Måste ta pulsen på Toivonen

Jag ska inte säga att vi drog en lättnadens suck när det visade sig att Martin Olsson lämnat återbud. Men även om det var illa och tråkigt, så var det inte s å illa.

Nu måste Hamrén välja en vänsterback (en petad Behrang Safari, före en landslagsbränd men formstark Oscar Wendt?) en innermittfältare bredvid Kim Källström (Rasmus Elm, väl?), men först och främst måste han lägga handen på gamle grannpojken Ola Toivonens högra handled och känna hur pulsen slår.

Hur mycket orkar han?

Hur mycket kan han?

Hur säker är han?

Toivonen har spelat knappt fem timmars matchfotboll sedan PSV bedömde att det var riskfritt att släppa ut honom efter skadan. Han var ”helt schlut” efter sina 70 minuter i helgen.

Men det är som det är. Efter Johan Elmanders skada, Mathias Ranégies petning och Alexander Gerndts återbud finns det inte så många alternativ kvar längre.

Tobias Hysén gör alltid sitt jobb, Erton Fejzullahu har tio spännande egenskaper i sig – men mot Irland, Trapattonis Irland, är Toivonens klurighet kristallklart förstaval.

I Hamréns huvud är Zlatan en spelare som ska starta djupt, snarare än möta djupt som i PSG (om ni såg matchen mot ASSE i söndags såg ni hur oerhört djupt han mötte, och hur svårt de hade att hänga med honom), och det betyder att Ola Toivonen kommer att få löpa lite mer och spela lite mindre.

Det är inte hans favoritjobb, men han löser det.

– Nu tycker jag det är roligt att gå ut till varenda träning, flinade Ola Toivonen i går, innan han gick ut och sprang gröna streck i allt det där vidrigt vintervita.

Djupgående strukturella brister

Halva truppen joggade sig varma, spelade lite tvåmål och sköt ett par skott. Erkan Zengin var hemma igen, Samuel Holmén trädde in en fin boll i högra krysset, Jonas Olsson bar naturligtvis inte mössa.

Och vi ska ju inte gnälla.

Det är klart att förutsättningarna för förberedelserna är satirartat usla. Det är gräsbrist och snökaos, men om det finns någon som har en tuff uppgift de här dagarna så är det Manuela Spinelli.

Spinelli är Giovanni Trapattonis personliga tolk. Det är hon som måste förklara för Trap att det svenska laget tränar i snöstorm och att allt beror på what they in Sweden call a ”bandyfinal”.

Jag vet inte hur mycket den gamle från Lombardiet bryr sig. Han och Irland har helt andra problem att tänka på. Där Sverige ojar sig om en temporär kris har Irlands fotboll djupgående, strukturella brister.

De glada åren är över, i takt med globaliseringen har unga irländare fått allt svårare att slå sig in i Premier League, talangbanken har tunnats ut och stjärngenerationen har saktat in eller slutat.

Men de har väl i alla fall farten och frejdigheten kvar? Sturm und Drang?

Möjligen. Men de har en tränare som är den siste italienske totaltaktiske landslags­tränaren.

Trapattoni har spärrat in den nedärvda irländska framåtattityden i ett kontrollerat 4-4-2, skjutit fram organisationen som lagets största stjärna, och förlorat väldigt många anhängare på vägen.

Irland lär vara det defensivt bäst organiserade laget på Friends Arena på fredag, Sverige lär vara starkast i huvudspelet. Ur led är allt. Det ligger is på vår fotbollsplan, allt är kaos och anfallarna är borta.

Men mot Irland ska det gå ändå, gör det inte det har vi större problem än någon anat.