Bank: Hur hamnade vi här? Den frågan har ännu ingen svarat på

FOTBOLL

Ett lag som vill bli mästare måste vara mästerligt på krishantering.

Sverige vet bevisligen hur man klantar sig in i en kris.

Vet de hur man tar sig ut?

De har ju försökt förbereda sig på det här.

Under de åtta månader som Pia Sundhage lett Sveriges landslag så har det pratats på längden och tvären om uppmärksamheten som kommer att möta laget under ett EM-slutspel på hemmaplan. Hur gör vi om det börjar skrivas si? Hur gör vi om vi får kritik så?

När det väl smällde till så kom inte smällen utifrån, utan från de egna leden. Birger Jacobsson avgick i fredags, fem dagar före festen. En assisterande förbundskapten hoppade av just som allt ska börja.

– Jag har nog väntat lite för länge med att ta det här beslutet, sa Jacobsson till Radiosporten i går.

Jodu, Birger. Nädu, Birger. Det kan man nog säga, Birger.

En av landslagets tre tyngsta ledare lämnar sin tjänst tätt inpå den största händelsen i svensk damfotbolls historia, och det finns två sätt att se på det. Antingen är det en stor sak.

Och är det inte en stor sak så är DET en stor sak. Birger Jacobsson hade en tung position, och borde naturligtvis därmed ha ett tungt inflytande på landslagets verksamhet. Om han är såpass redundant att hans avhopp inte betyder något så är det allvarligt på sitt sätt.

Landslaget hade bestämt sig för att ta en ledig lördag igår. Solen åt Göteborg helt, det var en dag som var som gjord för att sitta på en uteservering och ägna all sin energi åt att tänka på ingenting. Men det var också fyra dagar kvar till EM, och en försvarsansvarig förbundskapten som heter Birger Jacobsson hade lämnat en svärm av svåra frågor efter sig när han drog.

Det låter som en konflikt i min värld

En del kan han bara svara på själv. När han pratade i går menade han att han fattat ­beslutet (att avgå) redan innan Sportbladet avslöjade missnöjet i spelartruppen, utan menade att det handlade om ett framväxande tvivel inför den roll han fått under Pia Sundhages ledarskap.

– Det är verkligen ingen konflikt, men vi är kanske inte riktigt överens om synen på min roll, förklarade han.

Det låter som en konflikt i min värld. Men okej, det är en relevant orsak. Däremot för­klarar det inte varför han lämnar sitt uppdrag just nu, just när det riskerar att skada truppen som mest, när det drar ett löjets skimmer över ­både landslaget och honom själv. Jacobsson ­lämnade Göteborg, men frågorna surrade som röt­månadsflugor runt förbund och landslag.

De flesta pekade bakåt:

Hur gick rekryteringsprocessen till?

Hur har konflikten vuxit fram? Hur kan landslagsledningen ha misslyckats med att sköta den bättre?

Hur kan förbundsordföranden Karl-Erik Nilsson, den högst ansvarige i svensk fotboll, tycka att det inte är hans jobb att svara på ­frågor, när organisationen kring Sveriges representationslag genomgår en stor förändring ett par dagar före ett stort mästerskap på hemmaplan? I går hänvisade han frågor till landslagschefen Marika Domanski-Lyfors – men om vi, högst relevant, vill fråga om förbundets förtroende för Domanski-Lyfors är orubbat – vem frågar vi då?

För förbundets del är de här frågorna en absolut förtroendefråga. För landslagets del är de totalt ointressanta just precis nu.

– Det finns ingen tid för ånger, sa Pia Sundhage i går.

Det hade kunnat vara ett fint namn på en ­James Bond-film, men framför allt är det helt rätt väg att gå för att inte börja darra inför EM.

Alla lag som vinner stora turneringar kommer någon gång att tvingas hantera något oförutsägbart problem, en liten eller stor kris. 1994 var Tommy Svensson tvungen att övertyga en tjurig Tomas Brolin om att en kantplats var en bra lösning för honom. 2002 fick Tommy ­Söderberg och Lars Lagerbäck se kaptenen/försvarschefen Patrik Andersson gå sönder precis före premiärmatchen. 2003 tvingades Marika Domanski-Lyfors peta Caroline Jönsson bara ett par minuter före en VM-kvartsfinal, eftersom hon fått preparat som eventuellt kunde klassas som dopning.

Bra lag har inte tid för ånger, för funderingar, för intriger, för något annat än att göra sitt allra yttersta för att vinna fotbollsmatcher.

Mediala trycket förändras lite

Jag tror inte att den här gruppen spelare kommer att påverkas särskilt negativt av Birger Jacobssons avhopp. Under veckan som gått har det redan varit uppenbart att han glidit undan, blivit perifer, sakfrågan kommer inte som en överraskning även om avhoppet förstås gör det.

Det mediala trycket förändras lite, frågorna handlar om lite andra saker, men på kort sikt kommer det inte att stjäla uppmärksamhet alls. Det här laget har ju ett EM att spela.

Och på lång sikt? Då finns det frågor som inte ger med sig. De handlar om hur det är möjligt att antingen arbetsbeskrivning eller anställd haft så stora brister att landets viktigaste lag kunnat hamna i den här situationen.

Hur går vi vidare? Den frågan har Pia Sund­hage redan svarat rätt på.

Hur hamnade vi här? Den frågan har ännu ingen svarat på.