Bank: En påminnelse om var laget är som allra mest sårbart

FOTBOLL

Att vinna ett EM tar arton dagar, att förlora det kan gå på en sekund.

Påminnelsen kom som en iskall vind:

Pia Sundhage må ha en verktygslåda full av spännande r­edskap – men hon har bara en­ ­Caroline Seger.

Man ska aldrig slappna av.

Vi satt i slösaktig sol på Hisingen och såg en landslagsträning där så mycket såg så harmoniskt och trevligt ut. Pia Sundhage och Lilie Persson slog crossbollar och spelade fotbollstennis, Josefin Öqvist sprang ifrån allt och alla, Marie Hammarström styrde mittfältsspel, laget kom från ett finfint genrep och var på väg mot en EM-premiär inför fullsatta läktare hemma i Göte- borg.

Lagen delade upp till tvåmålsspel, det var bra intensitet, Jenny Hjohlman avslutade ett fint anfall med att göra mål och…

…och på en sekund kom kylan.

Caroline Seger, hon som höll hela mittfältet i sin hand mot England i torsdags, hon som är lagets viktigaste spelare, just hon låg kvar på marken och vred sig efter en kollision. Hennes högerknä lindades, hårt, i vad som måste varit en väldigt obekväm ställning, maximalt böjt.

Om Sveriges landslag varit en aktie hade den singlat iväg som en fejkad doktorshatt, där och då.

Nu var det inte så illa. En liten lårkaka, en blödning strax utanför knäet. ”Ingen fara för premiären” lovade landslagsläkaren Mats Börjesson, och även om jag aldrig riktigt förstod hur han kunde vara så tvärsäker – det är två dagar kvar till Danmarksmatchen – så var det dagens bästa nyhet.

Den lilla Hisings-hickningen i går var hur som helst en påminnelse om var det här laget är som allra mest sårbart.

En taktiskt flexibel trupp

Det finns all anledning att fundera mer på det, men det finns ännu fler anledningar att slå fast att Pia Sundhage faktiskt har en trupp som ger henne väldigt stora möjligheter de kommande veckorna. Kvalitativt är den inte på samma nivå som de där UIK-färgade årgångarna som bar hem EM- och VM-silver för tio år sedan, men när det gäller taktisk flexibilitet så är den här truppen stark.

Om Pia Sundhage vill få in en karaktärsspelare med bollvinnaregenskaper på mitten kan Lisa Dahlkvist kliva in bredvid Caroline Seger. Vill hon förstärka defensivt kan hon spela med Marie Hammarström, Dahlkvist och Seger samtidigt.

Vill hon få in lugn, bollvård och klokskap kan Therese Sjögran ge henne det sju dagar i veckan. Och med Sofia Jakobsson har hon dels en spelare som kan avlasta Lotta Schelin (på träning ser det ut som att det är så Sundhage främst ser henne), som kan ersätta Kosovare Asllani i en ännu rakare 4–4–2, men också en spelare som kan gå in på en kant och förändra dynamiken totalt.

Det är inte så illa.

Ingen kan ersätta henne

Alla de där tre är etablerade, erfarna landslags- och mästerskapsspelare, och de är inte bara ersättare utan spelare som erbjuder något helt annat än sina motsvarigheter i startelvan. Vill Sundhage gräva djupare så finns spännande alternativ med lite högre odds. Jenny Hjohlman har egenskaper hon är rätt ensam om, Olivia Schough är en helt annan sorts kantspelare än Josefine Öqvist.

Det är fortfarande så att Sverige hade mått bra av en tio år yngre Malin Moström, och de saknar alltjämt en lite tyngre forwardstyp (den som vi hoppades att Jessica Landström skulle bli och vara) – men framför allt så är det alltså så att en speciell spelare inte får gå sönder.

Om Lotta Schelin sträcker låret i dag – gud förbjude – så försvagas Sverige kvalitetsmässigt. Om Caroline Seger skadar sig så skadar det hela Sveriges sätt att spela fotboll.

– Hon är navet, säger Lotta Schelin.

När Seger låg där hon låg med sitt böjda knä var det alltså det vi tänkte på.

Det finns ingen som kan ersätta hennes kreativa helplansnärvaro eller hennes utstrålning. Seger är den som är starkast i presspelet, den ende som blixtsnabbt växlar mellan förstörande och skapande.

Om hon inte kan spela är Sverige både ett annorlunda och sämre lag. Punkt.

”Dala” är bäst i truppen

Träningen gick vidare utan henne, förstås, och det dröjde bara en sekund innan vi såg hur reservplanen ser ut. Lisa Dahlkvist gick in bredvid Marie Hammarström, samma lösning som när Seger gick sönder mitt under VM 2011.

Dahlkvist gjorde, i skymundan, en riktigt bra halvlek mot England senast, och är bäst i truppen på just sina bitar; bollvinnandet, huvudspelet, att spela enkelt och fullfölja anfall. Hon är också bättre ju bättre motstånd Sverige möter, när hon kan lägga mer energi på just de bitarna. Hon skulle inte ha några som helst problem att gå in från start i en tuff turnering – hon skulle älska det.

Men ”Dala” är väldigt långt ifrån att vara en spelbyggare, hennes passningsspel har snarast utvecklats negativt de senaste åren i ett spelförande Tyresö och hon har inget hotande passningsspel alls.

Kan hon göra ett bra jobb? A­bsolut. Kan hon göra ­Caroline Segers? Absolut i­nte.

Men nu ska det inte heller behövas.

Sveriges viktigaste spelare reste sig och rätade ut benet, doktorn sa att hon kommer att vara spelklar mot Danmark.

Sekunden kom och gick. Snart börjar de arton dagarna.