Bank: Måstematchen

Bank: Ett landslag som inte slår Finland här hemma är inte längre ett lag att tro på

1 av 2 | Foto: PONTUS ORRE
I kväll ska EM-festen räddas Sverige fick bara oavgjort i premiären mot Danmark. I kväll gäller bara seger för Pia Sundhages landslag mot Finland.
FOTBOLL

GÖTEBORG. Öka takten, fram till kvarten. ­Alla är överens om att Sverige måste ­höja tempot nu.

Bästa vägen dit?

Sänk farten.

Ibland är avståndet mellan en galicisk träningsplan och en svensk EM-plan mindre än man tror.

Femton år efter svensk landslagsfotbolls mest ökända taktikträning höll Pia Sundhage i går i en promenadträning på Gamla Ullevi. Hon flyttade runt 22 spelare som koner där ute på gräset, stämde av avstånd mellan lagdelar och såg till att allt såg ut som det ska inför en match som bara ska vinnas.

Det sa ingenting om matchen, men g­anska mycket om var det här laget b­efinner sig i sin utveckling.

Pias projekt är ju inte klart än, en tränare som bara har åtta månader på sig att bygga ett lag måste prioritera. Välja vad som är viktigt, välja bort det som kan vänta. ­Mekanismer och reflexer tar lång tid att gjuta fast, det kan alltså vara värt att påminna om så enkla saker som hur ett lag rör sig tillsammans.

Sveriges spel gör mig betänksam

I kväll går Sverige in till en match som är en måstematch mer för lagets skull än för matematikens.

Sverige har inte förlorat mot Finland på fyra årtionden, de har vunnit 28 möten, spelat oavgjort i sex, vräkt in mål.

Så visst, de kan gå vidare även efter ­poängtapp på Gamla Ullevi, men det är också just så här enkelt:

Ett landslag som inte slår Finland här hemma är inte längre ett lag att tro på.

Jag är nu inte särskilt orolig för fotbollsfinskorna (jag hade en gång en tyskmagister som tyckte att satsen ”finskor i finskor” var höjden av homografhumor), de lyckades alltså inte få till ett enda avslut mot mål under 90 minuters spel mot ett välorganiserat Italien. Däremot finns det saker i det svenska spelet som gör mig lite betänksam.

Problemet senast: Kontrollen

I går satt Pia Sundhage och Caroline Seger och pratade om hur viktigt det är att hålla uppe bolltempot mot ett förmodat lågt försvarande finskt lag. Det är grundkurs. Spelvändningar, flytta runt försvaret tills de räknar fel eller inte hänger med.

Farten är själva grunden i Pia-projektet, men ni vet hur det är: Om man inte vet vart man ska spelar det ingen roll hur fort man kör.

En av de mest grundläggande saker jag lärt mig om sprintlopp i simning är att den som hetsar för mycket kommer att simma långsammare än den som simmar avslappnat och kontrollerar sin kropp.

Översatt till fotboll – att spela snabbt handlar om att skifta fart, det är alltså lika viktigt att veta när man ska gå ner i tempo.

Sveriges problem mot Danmark var inte bristen på fart, utan bristen på kontroll.

– Vi måste hitta balansen, vara smarta där ute på planen, sa Caroline Seger.

Det gjorde mig glad. Det är ju hon som är lagets hjärna.

Andreé Jeglertzs Finland skulle älska att slå storasyster, och de kommer att ställa andra krav på Sverige. Det kommer att behövas mer fantasi än frenesi. Gärna ett vunnet mittfält, men först ett par artikulerade passningar.

Jag tror inte att Pia Sundhage kommer att ändra något i sin startelva. Möjligen kan Sofia Jakobsson få chansen i stället för ­Antonia Göransson, men en normaltrygg Göransson förtjänar att försöka göra ­mästerskapet till sitt.

Yttrarnas löpspel kommer att vara minst lika viktiga som senast, Kosovare Asllanis targettrixande likaså. Men framförallt behöver Sverige välkomna Lotta Schelin och Caroline Seger in i turneringen.

Det hänger ju ihop.

Mot Danmark satt inte det aggressiva presspelet. När anfallarna kände att de inte fick betalt för sitt tjurrusande lät de bli att pressa, och då blev det ­centrala mittfältet försiktigt.

Europa har blivit större

Mot Finland behöver de inte vara lika avvaktande. Caroline Seger kan kliva in hårdare, hon måste bli bättre på att värdera när hon ska spela den säkra tiometerspassningen och när hon ska utmana med en riskpassning framåt. Lotta Schelin måste synka sina löpningar bättre, och om hon nu blir lika kall som mot Danmark hoppas jag att hon vandrar hemåt, bara för att få känna på bollen lite, kanske väcka sig själv.

Om vi lärt oss något den här veckan så är det att Europa blivit större. Spanien har tagit med sig självförtroendet från sina ungdomsframgångar in i a-laget, Holland kan pressa Tyskland med sitt passningsspel, Italien och Finland är inga superlag, men organiserade nog för att ställa till det.

Ingenting är lika lätt som det brukade, men det får ju finnas gränser.

I kväll kan Sverige gå ut och dra den just precis här.