Bank: Det här var en match som handlade om att få svar på frågor

1 av 8 | Foto: Pontus Orre
FOTBOLL

Lottningen är som den är, vilket gjorde det här ganska ointressant.

Lotta är som Lotta ska vara.

Det är allt vi behöver veta just nu.

Klockan hade knappt ens tickat fram till lunch när vi fick veta vad det här skulle bli för sorts match.

Sportbladet snokade rätt på en italiensk uppställning som sa allt om en italiensk inställning. Antonio Cabrini hade bestämt sig för att vila snart sagt alla sina klasspelare, sades det, och…

…jodå, när de väl stod uppställda på Örjans Vall för att sjunga Fratelli d’Italia så var det med Panico och Gabbiadini på bänken och med sex helt nya spelare jämfört med senast.

Halmstad var gult och blått överallt, en supportermarsch ringlade fram längs med Nissan och matchen marinerades i samma sorts svensk supporterkärlek som senast.

Men, tja, det var ett b-lag Sverige fick möta, ett reservlag de slog med 3–1.

– Vi var praktiskt taget redan vidare, så jag ville låta de som spelat mindre få chansen, förklarade Cabrini.

Den här sporten utvecklas så oerhört snabbt att det är lätt att bli vansinnig på det som fortfarande är amatörmässigt.

Det är uselt att damlagen har en vilodag mindre än herrlagen mellan mästerskapsmatcherna.

Det är värdelöst att tävlingsformatet är totalt obegripligt.

Flera kom inte tillbaka

Jag lovar, vi har skickat in kollegor i lottningsschemat för att försöka räkna ut vilka som får möta vilka i kvartsfinalerna – och flera av dem kom aldrig tillbaka. Det är inbördes möten, stjärntecken, kaffesump och slantsingling, och i går kunde Italien alltså börja tänka på slutspelet redan före avspark.

Det gjorde, å andra sidan, Pia Sundhage också.

Det är i alla fall vad jag tror, att det mittfält hon skickade ut i går är det som hon är inne på att använda i de lite tuffare matcherna framöver: Mönstereleven Marie Hammarström till vänster, stridshästen Lisa Dahlkvist bredvid Caroline Seger i mitten.

Mot Italien gick det… sådär.

I första halvlek tuggade Sverige på tomgång mot ett taktiskt drivet och koncentrerat Italien.

Hammarström blev passiv och försiktig ute på kanten, Seger klev ner för tidigt, och även Lisa Dahlkvist var stundtals sensationell i sitt kreativa, konkreta vändspel så ledde det sällan till något riktigt farligt. Även om Kosovare Asllani var lysande i sitt targetspel, igen, så hade hon för få aggressiva alternativ runt sig när hon väl fått bollen.

Bitarna var okej.

Helheten var bara seg och trubbig.

Nu brydde jag mig inte så mycket om det. Den här matchen handlade mer om att få svar på de frågor som kommer att vara giltiga även när slutspelet rullar igång:

Fungerar det att spela med Seger-Dahlkvist-Hammarström samtidigt?

Finns det en offensiv flexibilitet?

Kan Pia Sundhage förändra matchbilder?

Mår Lotta Schelin bra?

Den första frågan är sitt eget svar. Lisa Dahlkvist är lagets bäste kraftmittfältare, och när hon dessutom är så konstruktiv som hon var i går är hon helt enkelt för bra för att sitta på en EM-bänk.

Flexibiliteten?

Jotack. Sverige ändrade sin anfallsuppställning fem eller sex gånger, Josefine Öqvist spelade anfallare, Kosovare Asllani klev ut på en kant. Caroline Seger spelade både djupt och högt.

Pia Sundhage?

Det brukar sägas att hon har fått en väldigt lång smekmånad i svensk fotboll. Och ja, så kanske det är. Men det beror på samma sak som långa smekmånader brukar bero på – att man tycker om någon.

Jag tycker väldigt mycket om Pia Sundhage. Det är enkelt att förklara varför.

Tränare ska vara tydliga. De ska vara pedagogiska. De ska vara övertygande, entusiasmerande, trovärdiga, och de ska vara skickliga på att kommunicera.

Sent i går, långt efter matchen, fick Sundhage en rak fråga: Vad var det egentligen som förändrade matchbilden efter paus?

Tre taktiska detaljer

Hon svamlade inte. Hon pekade på tre taktiska detaljer, en psykologisk och en faktisk.

– Bytet, med Therese Sjögran. Att vi får in energi. Att det första Marie Hammarström gör är att driva upp bollen. Det är att vi får en lite annan spelbredd. Men det stora, det är ju att vi får ett mål.

Det är inte kärnfysik, men det är ett kärnfyllt, konkret och korrekt svar.

När Sverige fick in sin allra klokaste fotbollstant och tryckte upp sitt mittfält kunde de börja anfallen tjugo meter högre upp.

Therese Sjögran är 36 år, hon har gått från att vara en elvisp till att vara en strateg, och hon lyfte landslaget i går.

Och när insticken kom, när passningarna bakom Italiens backlinje satt där de skulle – då återstod bara en sista fråga.

Hur mår Lotta Schelin?

Hon spelade fram Sjögran till 1–0, hon dribblade in 2­–0, hon serverade Josefine Öqvist 3–0. Mot slutet, när en halv måne hängde i ett snöre över ett fullt Örjans (det stod till och med ett par hundra utanför staketet och sniktittade), sprang hon runt och njöt.

Sverige har fler alternativ i dag än i går. Dahlkvist ska spela, Sjögran visade att hon vill göra det också, och en Josefine Öqvist som till och med gör mål går inte att flytta på. Laget har hamnat på rätt halva, nu ligger vägen till finalen öppen för den som springer rätt.

Men först ska det spelas kvartsfinal. Om de lyckas räkna ut rätt motståndare i tid så spelas matchen här i Halmstad på söndag.