Bank: Island i kvarten och vägen till semin är bred – men vi är inte på Autobahn ännu

FOTBOLL

Den där breda avenyn som ledde fram till final har just bytt karaktär.

Ett hack i kartan:

Ska Sverige till Solna måste de först ut på Autobahn.

När landslaget tog ledigt exploderade EM, när Sverige slappnade av sprattlade den här turneringen till på allvar.

Jag ska inte säga att vi var förberedda.

I går var en dag då svenska spelare skulle strosa runt i sanden på Skrea strand, träffa familjer och vänner, k­änna havsbrisen genom håret och ­läka alla upptänkliga gruppspelssår.

– Vi får en ledig dag, det är få för­unnat, sa Lotta Schelin. Det är skönt, man får träffa sina nära och kära. Och sen har vi tre dagar till, det är guld. Vi ­hinner slipa på detaljer, få lite fotbollsträning.

Lotta hade sådana där tajta återhämtningsbrallor på sig. Det var Therese Sjögran som var först med dem i landslaget, under VM 2011 fick hon mig att köpa likadana.

– Om man tror på det är det halva grejen, sa Schelin.

– Jag tror inte på dem längre, sa Sjögran.

Det viktigaste är att man tror på något, och det här laget är stadigare i tron i dag än de var för ett par veckor sedan. En gruppseger och nio mål gör sådant med fotbollslag.

David hade inte ens med slungan

Å andra sidan trodde vi ju inte på Tyskland.

Under hela den här resan har EM-kartan sett ut som en svensk sommardröm. Vinn gruppen, få en bekväm kvartsfinal, slippa superfavoriterna Tyskland och Frankrike i semifinalen. Det var planen.

Nu gäller den inte längre.

När Silvia Neids lag kom till Sverige hade de spelat 44 EM- och EM-kvalmatcher på 2000-talet. De hade vunnit 43 av dem, de allra flesta både klart och stort.

I går mötte de ett Norge som kom till EM med sex raka matcher utan vinst, som dömts ut på hemmafronten och som inte imponerat ett dugg. Even Pellerud Cabrini-coachade och ställde över halva sin startelva, han lät Solveig Gulbrandsen, Caroline Graham Hansen och Ingvild Stensland vila.

Det var David mot Goliat, och David hade inte ens brytt sig om att ta med sig slungan.

Och lik förbannat.

Ingvild Isaksen vådasköt in sitt livs första landslagsmål, Norge vann med 1–0, och hastligt och alldeles oerhört olustigt halkade Tyskland över på Sveriges sida av slutspelet.

När det gäller slutspelslottningar brukar det vara populärt att säga att ”ska vi vinna måste vi ändå slå alla lag”.

Det där är inte bara en ­klyscha – det är en tjugofyrakaratigt debil klyscha. Hela poängen med slutspel är att man inte behöver möta alla lag. Annars hade man kallat det seriespel.

Hade det inte varit Tyskland, med en heder att försvara och ett förbundskaptensjobb att skydda (Silvia Neid var ifrågasatt redan efter VM-fiaskot 2011) så hade det varit på sin plats att starta utredningar kring det här resultatet, att ställa frågor om det inte är så att det passar dem ganska fint att slippa Frankrike i en eventuell semifinal.

Men nu… nä.

Ingen kunde fantisera om det

Jag ser det mest som ett tecken på att den här tyska generationen har problem. Mot svagt motstånd öser de in mål på ren kvalité, men mot ett samlat, pellerudskt 4–1–4–1-Norge var de för tröga och fantasifattiga framåt, och för långsamma (undantaget Maier) hemåt.

De ser inte bra ut, men de är Tyskland. Och nu är de på Sveriges sida av slutspelet, en vinst mot Italien ifrån en semifinal.

Det där var inget vi pratade om på förmiddagen, helt enkelt eftersom ingen ens kunde fantisera om den här utvecklingen. Dessutom är semifinalen fenomenalt ointressant före kvartsfinalen, och där vet vi om möjligt ännu mindre.

– Det enda jag kan komma fram till är att Island, i form av rankning, kanske är det sämre laget på papper. Vi är normalt sett ett bättre lag, sa Lotta Schelin.

Och, ja, nu verkar det ju ganska troligt att det blir Island. Island, med sitt låga försvarsspel och sina snabba kontringar. Island, med sitt huvudspel och sina konkreta idéer. Island, med sina sju allsvenska spelare.

I går slog de Holland i Växjö, och de gjorde det eftersom de var så smarta att det knappt märktes att de var tekniskt underlägsna, eller att Manon Melis kan springa ifrån Katrin Jonsdottir med tio meter i ett femmeterslopp.

Island försvarade sig kompakt, med två centrala mittfältare alldeles framför mittbackarna. Ibland var de lite naiva, ibland hafsade de iväg bollen för snabbt, men de hade ganska bra kontroll på Holland.

Skrek så Skrea strand hörde

Jag är övertygad om att Sverige skulle pressa sönder Island i 90 minuter i ett hypotetiskt kvartsfinalmöte, men i går hade de ett skott på mål (eller, en nick då) och vann med 1–0.

Efteråt dansade de en galen pogodans där nere vid bänken, jag såg hur Malmös Sara Björk Gunnarsdottir skrek så det hördes till Skrea strand, och de såg så hjärtskärande lyckliga ut ­allihop.

Om Sverige möter Island i kvartsfinalen – vi vet vilket någon gång runt midnatt – är vägen till semifinal fortfarande bred och fin.

Resten får vänta.

En sak i taget, vi är inte på Autobahn riktigt än.