Bank: Ert livs chans

I dag börjar det roliga – nu tar vi ett steg till på resan mot Friends som tornar upp sig i fjärran

FOTBOLL

Under två veckor har EM lärt oss att ­Europa blivit så mycket jämnare, så mycket mer oförutsägbart.

Under 90 heta Islandsminuter måste Sverige visa motsatsen.

Inte tillräckligt jämnt. Inte så oförutsägbart.

Vad betyder en förtrollad finsk 5–0-kväll? De fullsatta läktarna i Halmstad och Göteborg? Den där orubbliga känslan av enhet och harmoni som varenda svensk spelare pratar om?

Vi får se nu.

Fotbollen är och förblir en sport där nuet knuffar undan det som varit, och ­precis så hänsynslöst är det den här gången också. Sverige går ut för att möta Island i en kvartsfinal, och om de förlorar nu så kommer det här utöver allt annat först och främst vara ytterligare en turnering då de åkte ut när det roliga precis skulle börja.

Finns risken?

Risken finns alltid.

Har gjort sporten till sitt liv

Men det här är en sommar och ett äventyr som faktiskt påminner mig mer om 2003 än om 2011, mer om väggvältande VM-silvermedaljörer än om Tysklandstappra bronsmedaljörer.

Jag följde varenda träning när svensk damfotboll tog klivet in i nutiden den där förtrollade USA-turneringen. När de gick från att vara ett lag som följdes av fyra journalister på en liten leråker till att vara det enda som hela Sverige pratade om.

Tio år senare finns här samma känsla av… ja, i brist på bättre ord: Uppdrag.

Det här är ett lag med en tränare som gjort den här sporten till sitt liv, Pia Sundhage har krattat vägen in i idrotten för ­sam­tliga sina spelare. Nu står Lotta ­Schelin och de andra som ambassadörer för nästa g­eneration. Fullsatta läktare, autograf­skrivande, en hysterisk fest på hemmaplan.

När landslaget tränat har jag inte kunnat låta bli att titta på när Pia S­undhage och Lilie Persson lite då och då smiter undan för att själva leka med bollen; slå crossbollar, spela lite ­fotbollstennis.

Det går att se tekniken, tillslaget. Det finns där fortfarande, jag har tänkt att hon måste vara lite avundsjuk att hon inte själv får gå ut till den här sortens matcher, att hon inte får stå där inne på planen när ­Sverige ska möta Island inför bubblande blågula läktare en sommarsöndag i Halmstad.

Jag frågade Lotta Schelin om det, hon tänkte innan hon svarade.

– Nej, jag tror inte att hon är avundsjuk, sa hon. Jag tror att hon är jävligt stolt bara. Om tjugo år, när det sitter 50 000 från första början så kommer jag att vara jäkligt stolt över att jag var en del av det.

Nu måste Sverige varva upp

Det stora uppdraget, den stora utvecklingen.

Och på vägen: Träningarna, förberedelserna, matcherna.

Om Sverige snubblar i dag kommer de att gräma sig resten av livet, eftersom det är en chans som aldrig kommer att komma igen, eftersom Friends Arena tornar upp vid horisonten som det där berget i ”Sagan om ringen”.

Där är uppdraget.

Den här delen av vägen, förbi Island, är en naturskön liten skogsväg med en svalkande Nissan vid sidan. En promenad i parken på väg ut på Autobahn och en – väl? – tysk titankamp i semifinal.

Sverige måste varva upp redan i kväll om de inte vill se en promenad bli ett problem. Isländsk fotboll har tagit stora utvecklingskliv i takt med att förutsättningarna förbättrats på ön, med konstgräsplaner och kunskap.

De dansade pogo-dans efter den historiska vinsten mot Holland senast. De ordnade den med ett ultralågt spelande lag där Malmös Sara Björk Gunnarsdottir var sköld framför mittbackarna mer eller mindre h­ela matchen. Men – när de väl anföll gjorde de det med kvalité.

Margret Vidarsdottir har en bra högerfot och är stark i luften, Dagny Brynjarsdottir fyllde på fint i straffområdet – men jag tyckte att Holmfridur Magnusdottir var deras intressantaste spelare i den matchen, och hon är avstängd i dag.

Asllani viktigast i dag

Pia Sundhage har ett par tuffa beslut att fatta före match, och jag hoppas att hon inte bara tar ut ett lag till den här matchen – utan att hon också spelar in sitt Tysk­vältarlag inför semifinalen.

För att slå Island borde Sverige kanske prioritera så mycket teknisk kvalité som möjligt. För att ha en chans mot Tyskland borde de se till att ge ­hårdingmittfältet en chans till, det med Marie Hammarström till vänster, Lisa Dahlkvist i mitten och Caroline Seger en bit längre fram.

Sverige behöver driva upp tempot så mycket som möjligt, söka djupledsbollen när det går men oftast kommer det inte att vara möjligt, och då måste de vända i sidled i stället. Flytta på isländska försvarare – Jonsdottir är ingen raket – tills de inte hänger med längre.

Sveriges viktigaste utrymme i dag? Det minimala framför Islands mittbackar.

Sveriges viktigaste spelare i dag? Kosovare Asllani.

Klockan tre i eftermiddag ger vi oss ut på den där natursköna lilla skogsvägen, tar ett steg till på resan. Runt nästa hörn väntar de regerande mästarna, i fjärran skymtar Friends Arena.

Ett steg i taget. Det roliga har bara börjat.