Bank: Ett formidabelt franskt kvartsfinalfiasko

- och Spanien går kampen för jämställd fotboll vidare

FOTBOLL

GÖTEBORG. Spanien är världens bästa fotbollsland.

För män.

Spanien är inte framme med sin damfotboll.

Inte än.

Kände hon vibrationerna?

Det var dagen före det här EM-kalaset skulle rulla igång, och eftersom vi satt ett Nilla Fischer-uppspel ifrån Ullevi så frågade jag Katrine Pedersen vad hon kom ihåg från den förtrollade danskdansande sommaren 1992.

Jodå, sa hon.

Vibrationerna fanns där. Hon mindes att hon varit ute och sett hur glada alla danskar var, flaggorna och leendena.

Och nu… ja, det som var en jugoslavisk gratisbiljett då blev en rysk gratisbiljett nu. Det som var en straffseger mot Holland då blev en straffseger mot Frankrike nu.

När Janni Arnth borrade upp den avslutande straffen i vänstra krysset var det en punkt för EM-historiens största skräll på damsidan. Ska vi vara ärliga var det ju Frankrike som förlorade – mot ribban, domaren, sina nedärvt usla nerver – snarare än Danmark som vann.

Men strunt samma.

Danmark dansar vidare, Bruno Bini och hans låtsasfilosofi gör sorti.

Det är ett formidabelt franskt fiasko för en generation som har så mycket inneboende kvalité, som haft turneringens bästa mittback, turneringens bästa playmaker och turneringens snabbaste anfall.

Lyon har vunnit allt, landslaget är inte framme än.

Och det är alltså inte Spanien heller.

I går ägnade jag förmiddagen åt att fundera över isländsk fisk (jag är av den bestämda åsikten att det pjåskas med den här generationen guldfisk, och att de skulle må bra av att lära sig ta ansvar för sina misslyckanden), och eftermiddagen åt att fundera över spansk damfotboll.

Nästa år är det hundra år sedan den första spanska fotbollsmatchen mellan kvinnor spelades, det är drygt fyrtio år sedan damfotbollen började organiseras, men bara trettio år sedan förbundet accepterade kvinnors fotboll fullt ut.

När Spanien går ut för att spela sin första EM-kvartsfinal någonsin (de har aldrig kvalat in till vare sig VM eller OS), mot ett rasande välorganiserat och smart Norge, så behöver man förstås inte se matchen med politiska glasögon.

Men man kan ju.

Bättre än herrarna – men varför?

Av de tolv länder som spelat EM har hittills sex stycken gjort bättre resultat än de gjorde i herr-EM förra sommaren. Vi kan ju, för skojs skull, se hur just de där länderna ligger till när det gäller jämställdhet (enligt index som mäter hur progressivt ett land är när det gäller att minska ojämlikhet mellan kvinnor och män).

Islands damer är 36 placeringar bättre än deras herrar. De är bäst i världen på jämställdhet.

Finlands damer är 28 placeringar bättre än herrarna. De är näst bäst i världen på jämställdhet.

Norge? Sjutton platser bättre. Trea i världen. Sverige? Nio platser bättre. Fyra i världen.

Det finns förstås oändligt mycket mer raffinerade förklaringsmodeller än det där, men det är likafullt talande.

Damfotboll handlar fortfarande om teknik, fysik, psykologi.

Och damfotboll handlar alltjämt om politisk kamp.

Spanien inledde starkt mot Norge, under den första kvarten hann de visa att de hade de bästa spelarna på planen, framför allt dunderdynamon Veró Boquete som var överlägsen.

Men Even Pelleruds Norge var det klart bättre laget; tyngre, konkretare, utan den sortens svaga försvarspunkter som till slut sänkte spanjorskorna.

– Om ett tag kommer vi att vara glada och nöjda, men just nu är jag riktigt ledsen, sa Veró Boquete till Sportbladets Henrik Lundgren.

Blygsam mediaboom

Hon kallade det ändå ”ett stort steg för spansk damfotboll”, sa att det här kommer att betyda mycket.

– Massor. Vi har en riktigt stor mediaboom där hemma.

Alla vet om att vi är i Sverige och spelar EM. De unga spelarna tittar på oss, de har fått kvinnliga förebilder, inte bara män. Nu har vi något att bygga på.

Och… Boquetes krav är inte höga. Det hon kallar mediaboom är mest notiser och undanskymda artiklar i de stora tidningarna.

Men det är ett steg.

Spanien har världens bästa fotbollsskolor, världens bästa fotbollsspelare, världens mäktigaste klubbar.

De har det bara inte för kvinnor. Men de vann U17-EM på damsidan både 2010 och 2011, storklubbar som Barcelona och Athletic är ledande, och de har 40 000 registrerade spelare som fått se sina förebilder spela EM-slutspel i Sverige.

Och någonstans finns det också en politisk vilja som kanske kan hjälpa dem en bit på vägen.

Alldeles före EM höll socialdemokratiska Socialistiska Arbetarpartiet (PSOE) kongress. En av motionerna som antogs handlade om att minska ojämlikheten mellan kvinnors och mäns fotboll.

Får äntligen statliga spelpengar

Damfotbollen, slog man fast, får för små anslag och för lite tv-tid, vilket gör att de får allt svårare att jaga sponsorer.

Förslaget innebär att intäkterna från statliga spelbolag, som tidigare riktats stenhårt mot männen, också ska ge flickor och kvinnor chansen att satsa.

De hade lagen i ryggen. Spanien antog en ny jämställdhetslag 2007, i artikel 29 av la Ley para el igualdad finns ett löfte:

Regeringen kommer att främja kvinnors idrott. De ska stå bakom kvinnor i alla åldrar, på alla nivåer, och involvera kvinnor i beslutsfattandet.

– Förslaget öppnar en dörr till hoppet, förklarade Fe Robles, ordförande i spanska spelarföreningen.

Dörren till EM slogs igen i Kalmar i går, men Spanien rör sig i alla fall åt rätt håll.

De kommer att komma tillbaka.