Bank: En kväll, en match, en chans

Simon Bank: Vet inte hur stor chans Sverige har – bara att den är större än på evigheter

FOTBOLL

I arton år har Tyskland skrivit sin överlägsna historia. I arton år har de varit Europas självklara fotbollsdrottningar.

Välkomna till kungadömet Sverige.

Nu vänder vi blad.

När världen är upp och ner får man se efter var man sätter sina fötter.

Vi står mitt i ett land som vänt ansiktet mot damfotbollen, där arenorna fylls av folk och ett imponerande hemmalag kör över det mesta som råkar komma i dess väg.

Jo, jag har ju varit med om det här förut, men det var inte här och inte vi.

2001 kuskade vi runt på vägarna i Tyskland, med ett fint svenskt lag som skulle bli ett ännu finare svenskt lag två år senare, men det spelade liksom aldrig någon roll hur fina de var.

Tyskland var ju alltid bättre.

De hette Silke Rottenberg och Maren Meinert, Kerstin Garefrekes och Birgit Prinz, och det var som om både de själva och alla andra visste att allt var förutbestämt. Tyskland vann, de andra gjorde upp om andraplatsen.

Och här är vi nu.

Sverige kokar, Pia Sundhage är ute på hallelujah-turné med ett landslag där Schelin, Asllani och Fischer får hela landet att sjunga samma sånger. Och i går fann jag mig själv ståendes med Silke Rottenberg, den pensionerade målvaktsfantomen, för att fråga om tysk mentalitet.

Har de oslagbara tappat tron?

– Den här generationen är tekniskt skolade, välutbildade och individuellt skickliga, men de måste ut och spela turneringar tillsammans, skaffa sig erfarenhet.

Gammal fotbollssanning: Tyskland är alltid Tyskland.

Ny fotbollsfråga: Är Tyskland verkligen Tyskland fortfarande?

Vann på fart, tyngd och styrka

Efter fem raka EM-titlar och arton års herravälde har imperiet börjat skaka i grunden. Efter ett fiasko-VM, ett missat OS och ett hackigt EM är förbundskaptenen Silvia Neid nere på sitt sista, skakiga spelkort.

Vad har hon att spela med?

Tysklands grundproblem är att de stod stilla när världsfotbollen förändrades. Tyskland vann på fart, tyngd och styrka, men blev plötsligt frånåkt när andra nationer tog damfotbollen in i nästa fas; mer teknisk, mer passningsorienterad.

När de väl skulle öka farten och ta sig ikapp var de tvungna att hetsa igenom en generationsväxling. Det var därför Neid i går använde varenda litet uttalande till att sänka förväntningarna på sitt lag.

– Vi är ett U23-lag, Sverige är mer erfarna, sa hon.

Det var försiktigt, men det är sant.

Beroende av Mbabi

Alla som sett det här tyska landslaget spela fotboll förut vet att de har två, tre växlar till att peta in. Men alla som sett dem under EM vet att de är beroende av den skadade Célia Okoyino da Mbabi, och att de hittills inte visat upp en enda egenskap som skräms. Ytterbackarna kliver gärna fram (särskilt lilla Leonie Maier) men är inte lika snabba tillbaka. Det finns ytor att hugga på.

Jag vet inte hur stor chans Sverige har i kväll. Bara att den är större än på evigheter.

Bara en idiot skulle underskatta kraften i ett tyskt fotbollskunnande som styrt Europa genom tre decennier. Men Sverige möter också ett skadat, skakat, ganska trögt tyskt lag – de gör det med sextontusen supportrar i ryggen och ett kokande femtiotusen-Friends framför sig.

En stund att njuta av

Den här chansen kommer aldrig igen.

– Vi är väldigt medvetna om det, det har vi varit sedan första början, men nyckeln till vår framgång är att vi är här och nu, att vi kan njuta av stunden, sa Lotta Schelin i går.

Hon sa också att det här, att gå ut inför ett fullsatt Gamla Ullevi och möta Tyskland, känns som en stund att njuta av.

– Jag ser det som en liten final redan.

Lotta Schelin har helt rätt i det.

Om Sverige vinner en final så får de en plats i historieböckerna. Om de vinner i kväll får de en plats på Friends Arena i den emotionellt största match som spelats av ett svenskt damfotbollslandslag.

Chansen är för bra för att missa.

Pia Sundhage har använt två ord oftare än några andra när hon pratat om Sveriges spel under EM: Fart och fläkt. Dragen i spelet har varit så tydliga, det har handlat om yttrar som går, Nilla Fischers diagonala uppspel och om Kosovare Asllanis länkspel i mitten. Vi kommer att känna igen det nu också.

Första riktiga testet för Sverige

I går fick vi sitta en kvart i den subsahariskt stekheta solen och se en taktisk teori­träning.

Ska man döma av den tänker Sundhage spela med Antonia Göransson och Marie Hammarström som yttrar, med Lisa Dahlkvist bredvid Caroline Seger i mitten.

Självklart är det verkligen inte.

Tyskland är det första riktiga testet för Sverige i EM, och för förbundskaptenen gäller det att välja mellan sina bästa spelare och sitt bästa lag. Marie Hammarström och Caroline Seger har fungerat så oerhört bra tillsammans centralt, men Dahlkvist är för bra och för fysiskt stark för att stå utanför. Ska Sundhage satsa på en fungerande par? Eller höja med ett triss som borde fungera?

Där finns hennes svåraste val. Det på den andra kanten är enkelt i min värld. Josefine Öqvist har gjort tre och en halv match där hon visat att hon är både snabb och konkret – Antonia Göransson klarade inte pressen i premiären och glädjetrixade sig igenom en halvlek mot Island, dribblingar och jonglerande; mycket show, liten slutprodukt.

Jag hade valt Öqvist åtta dagar av sju.

Men det är inte jag som väljer. Och det är inte jag som står vid en bänk i kväll, medan 15 000 svenska supportrar väller in för att se Sverige välta historieböckerna över ända.

En kväll, en match, en chans.

Pia Sundhage kommer att älska varenda sekund. Jag hoppas att hennes spelare gör det också.