Bank: Vi fick en ny fantastisk semifinal – av en annan sort

FOTBOLL

Kan man vinna EM utan att vinna matcher? Danmark gjorde ett ärligt försök.

Vad det föll på?

De mötte ett lag som inte vill ha bollen.

Alvedon, fet mat, vätska och sömn?

Äh, om man nu är ute efter att bota en stadig EM-baksmälla så är det ju så här det ska gå till.

Jag började gårdagen med sorgevaka hos ett svenskt landslag som fortfarande gick runt i Tarkovskij-grått, och det kändes ju, ärligt ­talat, som att det skulle bli svårt att ta sig in i den här turneringen igen.

Men EM låg bara en tågresa bort.

Damfotbollen är alltjämt stenhårt präglad av nationella särdrag, och i Norrköping spelades en semifinal som var en så tydlig ideologikamp att den fick duellen mellan Rocky och Ivan Drago att framstå som lite vag i konturerna.

Danmark spelar fotboll med hjärtat, med 4-3-3 och utsidan av fötterna. Kenneth Heiner-Møller har, om ni frågar mig, varit EM:s mest aktive och flexible matchcoach och även om hans lag haltat fram (de har alltså inte vunnit en enda match, om vi inte räknar straffvinsten mot Frankrike) så har de dansat fotboll på vägen.

Norge?

Norge danser ikke.

Det här är ett EM då vi pratat om hur mycket damfotbollen utvecklats, men grunderna i Even Pelleruds fotboll ligger där han och Drillo la dem för tjugo år sedan.

Så länge som en spelare bara har bollen två minuter per match så är och förblir det viktigare vad hon gör när hon inte har den.

Bollen är överskattad i fotboll.

I går brakade de här två sätten att se på världens största sport rakt in i varandra. Norges insikt om vad fotbollen är, Danmarks vilja om vad den borde vara. Fjeldaber mot rødpølser.

Dagen efter en fantastisk semifinal fick vi en ny fantastisk semifinal, men av en helt annan sort.

Inför matchen hade Norge haft tretton avslut på mål under hela EM (Sverige har haft 37). På sitt fjortonde avslut gjorde de sitt sjunde mål. Ingvild Stensland sköt en hörna, Stina Lykke Petersen missade grovt och Marit Christensen styrde bollen i mål.

Jag vet inte hur mycket ett så tidigt ledningsmål påverkade Norge, men de backade direkt. De stod där i snörräta linjer och vilade, medan Danmark spelade flödande fotboll på alla ytor utom de farliga.

Där fanns så mycket att tycka om i Danmarks spel: Pernille Harders rörelser framför backlinjen, Katrine Vejes löpningar med boll, Line Røddiks uppspelsfot.

Och Katrine Pedersen, förstås.

Pedersen är 36 år nu. Till vardags undervisar hon vid fotbollsgymnasiet i Bärum, Norges supertalang Caroline Graham Hansen är en av hennes elever.

I går var det dags för praktisk pedagogik. Pedersen stod mitt på plan och styrde Danmarks passningsspel, medan Hansen låstes i defensivt ansvar på en norsk kant.

Norges problem var att de knappt anföll. Danmarks problem var att de anföll, men bara framför Norges backlinje.

Om de varierat med skott, med någon längre boll bakom backarna, så hade de kunnat ordna lite utrymme åt Harder där i mitten.

I stället rullade de boll mot felvända anfallare, de var ett vackert och ineffektivt lag som brottades med ett intellektuellt och effektivt.

Det var först när de slutade vara Danmark och började bli desperata som kvitteringen kom.

En boll singlade in, Mariann Knudsen kampade in den i mål. 1–1, förlängning, straffar.

I fotbollsvärlden heter det ibland att straffavgöranden är lotteri. I dansk damfotboll vet de att det inte stämmer. Att gå vidare på lottdragning är lotteri. Att gå vidare på straffar är skickligt.

De vann mot Frankrike, de orkade inte i går. Kenneth Heiner-Møller avslutade sin sista match efter åtta år som förbundskapten med att se danskor slå dåliga straffar. Innan han hamnade här jobbade han som psykolog.

– Det verkar inte hjälpa, eller hur? sa han i natt.

Danmark förtjänade sitt brons retroaktivt, med ett passningsspel och en kvalité som kan mäta sig med de bästa i världen. De klarade sig ända tills de sprang in i Even Pellerud.

Han har lett Norge i exakt sju stora mästerskap. Han har lett dem till exakt sju medaljer.

Norge mot Tyskland i finalen på söndag. Danmark åker hem.

Norge förtjänar sin framgång, Danmark sina sympatier.

Innan Kenneth Heiner-Møller gick ut i mörkret frågade jag honom om hur det är när filosofier krockar på en fotbollsplan.

– Det är mål som räknas, sa han. Jag respekterar deras sätt att spela, idag vann de. Men jag hoppas att min sorts fotboll vinner nästa gång, att Danmarks sätt att spela vinner då.