Redo för hypnOS

Bank: Vi kommer att få förälska oss och förfasa oss – och så får vi se Kallas ögon

Foto: LINA SIKSJÖ
FOTBOLL

SOTJI. Propaganda, protester, terrorhot, isande IOK-cynism och 37 miljarder euro i fel hög på fel plats.

Jag hade nästan glömt:

Vi ska få se Charlotte Kallas ögon också.

Det är natt när planet går ner över Sotji, och det är som att dra med handen över ett vinter-Vegas.

På den hårnålstunna strandremsan vid ryska Rivieran ligger imponerande idrottspalats utspillda på rad. Bolsjoj-stadion,

Sjajba-arenan, iskuben, isberget och en liten bit bort blåblinkande neonskyltar från

Gazprom – juvelen i ryska statens kapitalkrona.

Allt är nytt.

Inget är nytt.

Propagandamaskinerna vilade inte när vi var i London eller Salt Lake City eller Peking. Kränkningarna av mänskliga rättigheter

pågick i Guantánamo och Irak, att hyper­ekonomins kvarnar maler sönder människor är inte unikt för Putins Ryssland.

Skit är skit, i vår del av världen också, den stinker bara olika mycket och aggressivt.

Och den olympiska rörelsen har tagit för vana att inte vända näsan dit det luktar.

Här luktar det annars mest målarfärg. Ingenting är riktigt färdigbyggt, de snickrar sängarna medan vi sover, men det är som det är.

OS väntar inte, det börjar nu oavsett om bygget är färdigt eller inte.

Jag undrar vad den insikten gör med

Charlotte Kalla.

I går satte jag mig i en linbana, en buss och en linbana till för att träffa svenska och norska skidåkare uppe vid de undersköna bergen i Krasnaja Poljana. Det var som att snitta upp hela OS och känna syret sippra in: solen som studsar mellan allt det vita, den klara luften, snökristallerna som gör att man nästan kan se hur allt hänger ihop, ända ner på atomnivå.

Mer än en stelnad stereotyp

När landslaget var här i höstas var banorna lervälling, allt kaos. När världens snabbaste kvinnor kliver ut på banan för 15 kilometers skiathlon i morgon bitti finns bara sanningarna där.

Vem är bäst? Vem är redo?

– Vi kommer att få rättvisa tävlingar i helgen, sa förbundskaptenen Rikard Grip.

Marit Björgen skrattade och undrade om de norska reportrarna tänkt följa henne hela vägen ”in på do”. Therese Johaug trippade uppför i träningsspåren. Petter Northug tog skydd bakom ett par hörlurar och Marcus Hellner såg Marcus Hellner-sömnig ut. De är som de är, de där.

Men hur är det med Charlotte Kalla?

För fyra år sedan öppnade hon OS med ett guld som var en nyckel för hela den svenska truppen. Sverige förälskade sig sönder och samman i ett charmigt skidgeni från Tornedalen, men alla som ser Charlotte Kalla i mer än fem minuter vet att hon är för stark för stelnade stereotyper (en kliché-Kalla hade, till exempel, inte offrat lagsprint för att satsa individuellt).

Det kanske till och med räcker med ögonen.

Kallas blick är sin egen diagnos, den är som hypnos, hon har ett speciellt sätt att nita fast den i den som pratar som jag antar säger något om fokus och koncentration och därigenom också om hennes strävsamma förhållningssätt till arbete.

Hon vill ha ordning och reda, gillar rutiner, och när vi pratade inför säsongen förklarade hon att hon fått lära sig att släppa allt sådant hon inte kan påverka.

Det är inte det enklaste för skidåkare. De lägger så mycket energi på matematiken; träningsupplägg, diet, vila, biokemiska processer som mäts och utvärderas – och till slut kokar det mesta lik förbannat ner till något som ändå inte går att förklara för den som int’ begrip’:

Den Där Känslan.

Charlotte Kalla har inte slagit världseliten i ett enda individuellt lopp sedan den där magiska vinterdagen i Whistler för fyra år sen. Det behöver inte betyda ett dyft när fältet ger sig av i morgon bitti, om bara den där känslan finns där.

En lättare kropp? En utvecklad teknik, förbättrad kondition? Formbeskedet i Toblach senast? Den höga höjden? Utförsåkningen som kunnat ställa till det förut?

Det är ju bara ledtrådar.

I morgon öppnar hon ögonen

Kalla får inte bli stressad om sluggern Kowalczyk hugger tag om den klassiska delen. Hon måste ha något att sätta emot Therese Johaugs turboväxel i backarna. Och Marit Björgen… ja, Marit Björgen kan ju helt enkelt vara för stark.

– Jag vill fortsätta känna tryggheten

i min egen plan, sa Charlotte Kalla i går, och vi var många som tyckte att hon

gick runt med ett mörkt moln runtom sig.

Det var hur som helst lätt att se att hon gått in i något av sina inre rum. Vad hon kommer ut med vet vi inte, det är det som är det magiska med idrott.

OS börjar nu. Vi kommer att fundera över flaggviftande och stereotyper, vi kommer att få förälska oss och förfasa oss, jag kommer att skriva om både gammal dopning och ny nationalism, och jag hoppas verkligen att Sverige får en bra start i morgon, de brukar säga att det betyder mycket.

Charlotte Kalla lufsade ifrån oss till slut, det togs lite bilder med det sagolika snölandskapet i bakgrunden innan åkarna gav sig ut och finåkte lite i Sotji-

spåren.

Sanningen ligger därute.

I morgon bitti öppnar Charlotte Kalla ögonen och ser efter.