Bank: Öppnade OS med ett världsrekord i ironi

Antar att Putin har en sjuk sorts humor

1 av 21 | Foto: STEFAN MATTSSON
Invigningen av OS i Sotji
FOTBOLL

SOTJI. Drömmen om Ryssland, drömmen om OS, verklighetens terror och förtryck.

Så öppnades Putin-spelen på vid gavel.

Nyckelhålet? Det hittade jag i en liten, skorrande Guadagnini-violin.

Simon Bank.
Simon Bank.

Mitt allra första OS-minne är från en avslutning i Sovjet, det var 1980, sommar och kallt krig, och på tv såg jag en läktarkoreografi som var en gigantisk bild av maskotnallen Misja som grät.

34 år senare tände de elden i ett annat land, i en annan värld.

Ideologier har dött, Sovjet har spruckit, sommar har blivit vinter och när jag satte mig på stadion i Sotji öppnades OS med ett världsrekord i ironi.

Showen före showen inleddes med att inrikesministeriets militärkör, uniformerad och fin, eurodiscodunkade fram Daft Punks Get Lucky.

Regnbågsmålade naglar?

Putin - sjuk humor?

Äh. HBTQ-repressiva Ryssland blåste igång sina spel med en gaydisco-estetik som hade fått Pet Shop Boys att gråta. Nästa nummer? Popduon Tatu – vars hela image byggde på tonåriga tjejkysar– sjöng sin dunderdänga Nas ne dogonjat, och här satt jag och tänkte på en gammal Morrissey-intervju, där han fick frågan om vad han tyckte om att Tatu gjort en cover på How Soon is Now.

– Den var suverän, men jag vet inte särskilt mycket om dom.

– De är tonåriga, ryska lesbiska, förklarade reportern.

– Well, sa Morrissey. Är vi inte alla det?

Åh. Jo.

Jag vill inte sprida några blasfemiska rykten, men jag antar att Putin har en sjuk sorts humor. Landet som lagstadgar för att skydda sig mot fel sorts kärlek fixade en förfest man kunnat skratta åt om det inte vore för allvaret.

Den ryska truppen marscherade in till Tatu. Input, Putin?

Annars var det en bra fest, i alla fall för oss som var här. Kluven mellan kulturstaten Rysslands allra vackraste skatter och sagor och drömmen om ett nytt Ryssland.

Vi fick Malevitj (vitt på vinter-OS-vitt), Nabokov, teatern, konsten, litteraturen, vetenskapen, industrin och utvecklingen. Ett av världens vackraste länder.

Och sedan en discodunkande, modern framåtanda vänd mot väst men med fötterna i nationalism.

Anders Södergren, den störste hjälten i den svenska truppen, stakade sig lojalt igenom ett varv med den blågula fanan, publiken jublade mest åt Jamaicas och Rysslands trupper, och när elden tändes så var det Vladislav Tretjak och Irina Rodnina som höll i facklan.

Det var ett fint spektakel, en berättelse om två sorters Ryssland.

Sköts ihjäl

Berättelsen om två sorters OS kunde den som ville hitta i en av de allra minsta trupperna.

Violinisten Vanessa Mae har sålt över tio miljoner skivor med sin väldigt publika popform av klassisk musik, men hon har åkt skidor sedan hon var fyra år och hon är i Sotji för att tävla i slalom för Thailand.

Det är den rörande historien om OS som en inkluderande dröm som alla kan dela. Även om den inte alltid är sann så är den fin. För tolv år sedan träffade jag Thailands förste vinterolympier i Salt Lake City, en 43-årig professor i datateknik som ställde upp i tremilen på skidor.

Prawat Nagvajara hade en dröm och uppfyllde den, jag minns att jag skrev att ”kanske är det det som OS handlar om, trots allt”.

Vanessa Mae uppfyller sin dröm i Sotji. Men hon har varit i Ryssland förut.

Den 5 oktober 2011 var hon en av en handfull världsartister som åkte till Groznyj för att förgylla president Kadyrovs 35-årsfirande. Tjetjenien är ett av världens absolut mest repressiva samhällen, Kadyrov är en Putin-lojal diktator som förtrycker ett folk och konsekvent kränker mänskliga rättigheter, ibland med hänvisning till kampen mot det där tjetjenska terrorhotet som skuggar de här spelen.

Journalisten Anna Politkovskaja kallade Kadyrov för ”en tjetjensk Stalin” i sin allra sista intervju, bara dagar senare sköts hon ihjäl.

Elden brinner, pengarna rullar in

Men stjärnorna kom till hans makabra födelsedagsfest.

– I love you, Mister President, sa Jean-Claude van Damme.

– Det är en stor ära att vara i er fantastiska stad, sa Hilary Swank.

Human Rights Watch förklarade att kändisarna trivialiserat lidandet hos oräkneliga offer för förbrytelser mot mänskliga rättigheter, Forbes utnämnde deras deltagande till ”årets största besvikelse gällande arbete för mänskliga rättigheter”.

Vanessa Mae var där och spelade fiol. Hon fick en handfull miljoner för besväret, och bad aldrig om ursäkt.

Nu är hon i OS, i en annan föreställning, och det är värt att fråga sig vad hon och vi gör reklam för den här gången.

Elden brinner, pengarna rullar in, den högsta idrotten blandas med de lägsta mekanismerna.

Kanske är det det som OS handlar om, trots allt.